En aktad insändare har, under vädjande till vår opartiskhet, begärt rum för nedanstående tankar om dagens stora fråga. Vi ha: icke velat förvägra detta, isynnerhet som författarens yttrande i afseende på olämpligheten af len s. k. diskontrörelse med borgens-reverser. hvarmed våra banker befatta sig, helt och nållet öfverensstämmer med våra egna åsigter i detta ämne. Deremot finner läsaren förttarens åsigter i tullfrågorna snörrätt strilande mot dem vi städse förfäktat; och hvilxas seger lyckligtvis numera är så afgjord, att vi anse oss ej behöfva upptaga till vederläggning författarens satser, bland hvilka äfven iterkommer det tusen gånger vederlagda påståendet, att tullnedsättningar å nödvändigaetsvaror ej komma konsumenterna till godo och att följaktligen tullafgifternas stegring ej aeller har något inflytande på varornas pris. Den insända uppsatsen lyder sålunda: Penningekrisen skall snart vara spridd till våra aflägsnaste landsdear, och ehuru det naturligtvis icke låter sig göra utt, innan den kommit till sin kulminationspunkt, dart öfrverblicka ställningen, bör det dock ej vara ör tidigt att här bringa till tals ett och annat, som ned krisen har alltför nära sammanhang, för att iågonsin, allraminst nu, lemnas ur sigte. Vi äro i dit fall icke de första, som, lemnande åt regering ich ständer att ordna det närvarande så godt sig söra låter, uppställa framtidsplaner; vi skola ej ens ramkomma med något nytt i den vägen, utan endast wspråkslöst göra våra reflexioner vid ett och annat ef de förslag, som kommit till vår kännedom, försissade, att om vi skulle hafva misstagit oss i de isigter som vi nu gå att framställa, sjelfva saken :ndast kan vinna derpå, att de blifva vederlagda och imnet bragt under allmän diskussion. Från alla håll synes man vara öfverens om, att hvad som inträffat förnämligast varit en följd af det felaktiga sätt, hvarpå våra banker äro ordnade... Vi råga: månne ej också af vår tull-lagstiftning? Eller skulle väl den närvarande förbistringen så från alla sidor omhvärft och insnärjt oss, om icke en ohejdad import under de senaste åren bragt landet i en oersörd skuld: till utländningen och med detsamma öfver oss sjelfva en massa onödiga. lyxartiklar utan lt värde. Men för att återkomma till banklagstiftvingen, är det väl nog för silfrets qvarhållande i ciksbanken att, såsom man föreslagit, uppköpa holländska, engelska eller fransyska räntebärande statspapper. Detta. är det gamla förslaget att konsolilera banken eller, hvad som är detsamma, att använda den vid hvarje riksdag uppkomna vinst af riksoankens rörelse till förstärkning af dess silfverfond. Visserligen kan man på detta sätt till en tid hjelpa sig fram och metoden är i och för sig fullkomligt vankmessig och riktig; men annat än ett palliatif, ,m ock ett mycket godt och ändamålsenligt, blir.den lock icke. Fyll bankens hvalf med silfver, men låt förhållandena i öfrigt vara oförändrade, och hvalfven skola snart åter vardPtömda, för att fyllas på nytt och så vidare i oändlighet, så länge bankens egare, 1. v. s. nationen, har förmåga dertill. Men om således den nyssnämda åtgärden icke är tillfyllestgörande, för att i banken eller åtminstone inom landet qvarhålla det klingande myntet, hvad medel återstår då att genom banklagstiftningen verka för detta ändamål? Jo, svara vi, genom det sätt hvarpå en bauk är ordnad och i låneväg håller sina medel allmänheien tillhanda, bör ganska mycket kunna göras. Så kan t.ex. den bank, som för sina lån fordrår real-säkerhet, vara förvissad om helt andra låntagare, än den, som på sina låneoperationer icke hafva någon sådan säkerhet att erbjuda, utan nödgas taga sin tillflykt till borgenssystemet, hvilket, fullkomligt eget för Sverge, sätter hvar och en, som vill tillita denna utväg, i tillfälle att i många år, ja, stundom, om allt vill sig riktigt väl, en hel lifstid igenom lefva utöfver tina tillgångar. Att detta lånesätt emellertid befordrar vingleri och är det förderfligaste man kan tänka sig, har erfarenheten så ofta bekräftat, attrikets ständer måste vara betänkta -på dess inskränkning från riksdag till riksdag, tills det slutligen kan alldeles afskaffas. — Detta är, det erkännes gerna, ingen lätt sak, men måste dock ske, om icke de lånoehungrige skola ropa på lån och ännu mera lån tila ändtligen en statsbankrutt icke mera kan undVidare bör en badk så inrättas, att häw kän hos sig upphemtarden fattigare: klassens besparingatjicke illenastsåsom nu, då bankerna emottaga depositio ner, och derigenom för den kund;. om, vi. så, få uttrycka oss, som sparbanken Du visar ifrån sig,.bereda en passande utväg, att säkert placera sitt kapital, utan genom dessa mindre kapitälisters tpptagande såsom kommanditdelegare ellerlottegare med