Aftonbladet – 5 januari 1858, sida 3

Alltid!. svärade han, utan att vända sin blick fråm? hennes, och upprepade derpå sin fråga. Hon utsatte dag; hvarpå han bugade sigroch gick, men Fände snart tillbaka. Om jag vägade ett råd. en bönn, sade han tvekande. ni har mycket rätt, alt ni varit alltför skonsam möt ert spann; jag fruktar, att detoblifvit för mycket öfvermodigt, och ville derföre bedja er, att-niicke låter någon köra det under min fränvarom Fru von Arnim gjorde en bifallande rörelse med -bufvudet; hr von Arnim gick, Kort derpå hörde hon hans resvagn rulla fram till appan, och vid lyktskenet såg hon honom stiga uti och fara af. De följande dagarne gingo fort nog. Anima sjorde. sina afskedsbesök och öfriga anordningar för vintron, Ack! träden hade redan iflagt både ; den eröna och den gråa skruJen samt dragit den hvita på; vintren strödde kalla fjädrar i:storkens tomma bo i eken, och iddade -blomsterslägten : allt djupare ned i syskonsäng: svandammen låg tillfrusen, svanorna hade gått i vinterqverter. Anima sade illa sina älsklingsställen farväl, hon visste cke om och när hon skulle återse dem. Den för hennes afresa bestämda dagen var nne; med, förundran hörde hon, att br von Arnim aftonen förut helt sent-ankommit till Sternenburg. Ännu mer förundrad blef hon, då lå hon redan tidigt följande morgonen hörde ans klangfulla röst i trappan och såg hans idbäst stå sadlad bredvid resvagnen på gårlen... När hon kom ned på trappan, mötte won sin man. der. Han rodnadesnär han fick e henne, Vi kunna icke köra sjelfvai dag,, ade han småleende, i det han hjelpte henne ipp i vagnen; det är för kallt 4 . (Forts; följer.)