Aftonbladet – 5 januari 1858, sida 3

ide han åter. oviss om han förstått henne riktigt. Road af. den bestörtning, som oförsfäldtutyckte sig i hr v. Arnims ansigte; fortfor ma, -— som Verkligen på. botten. af sitt allvarsamma väsen: bade: någonting. naivt och iekfnllts såsom alla. naturbarn, hvilket hon i grunden var, ehuru omständigheter, uppfostran och tryckande förhållanden omformat hennes tre, — -det gör ingenting, Ak reser. änGd.. N -. D E-sådant fall vill jag lemna kusken hemMä. Det behöfs inte, jag kör m na hästar sjelf. Hr v. Armin kunde icke underlåta att, midt i sin allvarsamhet, dra på munnen; Anima lekte med fönsterhaken, utan att se på shonom. Verkligen, sade -han äntligen med en misstrogen blick på den lilla, transparant hvita och fint formade handen -— jag tror inte, .:. jag visste ... För öfrigt, afbröt fru von Arnim, i det hon. vände sig-mot. sin man, vet ni ju, att mina bekantskaper icke sträcka sig utom sterhenburgs egor. Såå, sade hr von Arnim, synbarligen lättad och tillfreds; det var en annan sak, och illäde han efter en paus: Alltså... När kan ni vara resfärdig? Hvad-kan det intressera er? frågade hon illbaka vårdslöst. Han stod henne så nära, att han oaktadt skymningen kunde se Hvarje vexlande uttryck i hennes ansigte; det förekom honom, såsom en. lätt förebråelse röjde sig -der, -oaktadt den sorglösa tonen. Han mötte dock hennes blick och sade halfhögt: Mycketli erg : Sedanhuru länge ? frågade hon åter me ett mångtydigt leende, f