Aftonbladet – 4 januari 1858, sida 1

SK ap SR an, RE sky af sjelfförebråelse gled genom hans sam vete, vid sammansättandet af dessa tröstegrunder, men han bortjagade den raskt, drog åter den kalla hånmasken öfver sina vackra ansigtsdrag och skämtade och skrattade med de unga flickorna, såsom om ingenting förefallit; — en så vacker, så älskvärd, så qvick och glad brudgum fanns icke på hundra mils omkrets, knappast i hela kända verlden, följaktligen icke heller en lyckligare brud. Följande dagen var bröllopsdagen; vigseln förrättades af slottspredikanten undertillopp af en stor mängd åskådare i slottets kapell: Ett skönare brudpar kunde man heller aldrig se; skada blott att det föreföll icke blott: bildskönt utan tillika som om det verkligen vore af marmor. Man anmärkte, att Anima var ovanligt blek den dagen. Den stela myrtenkronan och de dunkla perlorna pu det mörka håret, den ädla pannan med de skönt böjda ögonbågarne, hvilka af bottnens hvithet syntes ähnu mörkare; det mejslade leendet, som låg stelnadt öfver läpparne, men icke förmådde sprida någon lifvande: stråle till de öfriga ansigtsdragen; den hvita luftiga slöjan, genom hvars skira veck den lätta gestalten antog nästan andelika former, — allt förlänade något underbart dunkelt, själlöst och kallt åt hela denna bild; endast en stor purpurröd ros. satt vid hennes bröst i trakten af hjertat, ta-lande om färg och lif. Von Arnim stod vid hennes sida, också en skön bild, men i brons. Han bar hufvudet högt, och ett drag af trots hade för -tillfället bortträngt hånet och vanprydde mindre hans ungdomliga ansigte. Han höll handen på. värjfästet -och såg ut såsom skulle han: gått till en strid. : Ceremonien var -slutad; de båda nyvigda vände sig om för att gå: deras blickar möttes, Animas var ett kallt fosforiskt skimrande ögonkast, som irrade flyktigt öfver von Arnims ansigte. Hans öga dröjde längre: på henne. Mannen är i allmänhet aldrig blind för qvinlig skönhet, Han tog hennes hand och förde henne genom den lyckönskande brudskaran och beundrande folkmängden ut