Aftonbladet – 4 januari 1858, sida 1

ansigte i detta ögonblick, skulle han ha blifvit varse ett sällsamt uttryck derpå: det var ett drag af vedervilja, så skarpt — en blixt i hennes ögon så liflig, att den tycktes genombryta den omgifvande skymningen... Ni vill försöka en invändning, fortfor hon, någon ridderlig fras kanhända... Tro mig; herr v. sArnim,: den är Här öfverflödig; ty, tillade hon stolt, ni kan vara öfvertygad om, att-jag icke är mindre mån om min frihet än Hi om er!.. Hon afbröt tvärt, liksom var det henne motbjudande att fortsätta, och vidtog derpå lugnare: Jag har velat erinra er detta, för att bespara oss mycket obehag för framtiden, och befria oss från en roll, som är oss båda ovärdig, jag menar falskhetens; Hon tystnade, hemtade sig ettögonblick, steg derefter hastigt upp och lemnade rummet. Det var så naturligt, att de älskande talade förtroligt med hvarandra. Inger gjorde anmärkning öfver denna lilla episod. Det var ock rätt lyckligt för herr von Arnim, att man icke gaf akt på honom i det ögonbliek han lemnade fönsterfördjupningenoch trädde ut i salen. Han var dödsblek och -det Byroniska leendet var försvunnet. Likgiltighetens breda öde vatten i hans själ var häftigt upprördt, och öfverraskning, harm och kränkt stolthet mälade sig efter hvarandra på hans uttrycksfulla ansigte. Hvilken förklaring, hvilket högdraget förafskedande hade han icke mottagit nyss... Jan, som hittills aldrig af någon vacker mun -hört annat: än ömhetens språk. -Upprorisk, som han var, tänkte han blott. på att hämna sig öfver den oförrätt-ban lidit. -Ett-ögonbliek genomfor honom: enplötslig tanka, en föresats att besegra denna stolta qvinnas hjerta, som-kastade honom så sorglöst bort från sig, beberrska, plåga henne! Småningom. lugnade sig dock hans upprörda sinnen. Det var ju ingenting att bråka: öfver, enär han från första stund sjelf gifvit uppslaget till: det kalla förhållande dem emellan, som nu blott vunnit bekräftelse. Snarare borde han lyckönska sig deröfver, att första steget var taget, En lätt