Aftonbladet – 4 januari 1858, sida 1

NOT REN kring Animas hufvud. I detsamma tillsades, att bordet var serveradt, och sällskapet skyndade ut i salen att dricka te. Man hade icke mycken tid att egna åt kroppens uppehälle och nödtorft, : TEcirkelns frid bröts derföre ovanligt tidigt denna afton, emedan man hvar för sig var mån om att återtaga och fullborda sitt konstverk för morgondagens vigtiga exposition. . Vid den lilla oreda, som uppstod i sålongen då hvar och en skulle återtaga sin plats, drog sig Anima obemärkt undan till en fönsternisch, och då den förut beskrifne unge mannen händelsevis befann sig i närheten, lade hon hastigt sin hand på hans arm: Ett ord, herr von Arnim, om ni tillåter! bad hon. Han bugade sig och lydde. Hon drog sig tillbaka i fönsterfördjupningen, visade på en stol, som stod framför henne, och satte sig midt emot, återtagande samma ställning som nyss derute. Sorgeperlorna glndrade ännu 1 håret, men om några sådana glindrade äfven i ögonen, det kunde man icke se, då de djupt nedhängande gardinerna insvepte hennes ansigte och hela person i sin skugga. Ni vet, började hon efter en paus, raskt och beslutsamt, att våra föräldrar bundit oss vid hvarandra. Då ni första gången såg ljuget, hade er brud redan bortgråtit flera år af sin melankoliska barndom ,.. hela saken är en orimlighet, men icke destomindre ohjelplig. Jag älskar icke er, nästan lika litet, som ni mig, — jag säger med afsigt nästan, ty jag hade åtminstone föresatt mig att å min sida göra hvad jag kunde för att försona oss båda med yårt öde. Ni har nu sjelf med förvägen hand rest en oöfverstiglig skiljemur mellan oss, och således... då vi icke kunna göra hvarandra lyckliga, så låt oss komma öfverens om att: göra hvarandra så litet olycks liga som möjligt... I morgon gå vi tillsammans till altaret, och då vi gå derifrån, äro vi lika fränimande för hyarandra, lika ängt ifrån hvarandra ... lika skilda som nul ... nej, afbryt mig icke... ni har icke förstått mig ännu. — Om någon betraktat hennes