Aftonbladet – 4 januari 1858, sida 1

PS RAA SEEDERS SST Vid ett fönster längst bort i salongen, och till hälften bortvänd från de öfriga, satt en qvinna, som det tycktes försjunken i sina egna tankar och utan att i ringaste mån ge aktpå den lifliga scenen rundtomkring. Afven hon lutade hufvudet mot armen, som hon hvilade på stolkarmen. Hennes ansigtsdrag voro originellare än den nyss beskrifne mannens, och öfvergingo dem vida i formens skönhet och harmoni, ehuru ungdomsdoftet icke mera låg qvar öfver dem, åtminstone icke i sin första morgonfriskhet, Skulptören och målaren skulle dock ingenting hafva att invända mot dessa drag, poeten och fysiognoraisten ännu mindre. Det låg ingenting stelt i denna regelmessighet, ingen blödighet i dessa, i hvarandra vekt försmältande drag; det dunkelbruna, rika och smidiga håret tydde på en sund natur och ett mildt sinnelag, då den ädla pannan, med de fina men bestämdt böjda ögonbrynen, öfver -de sällsamt skimrande mörka ögonen, jemte den kraftfullt, skönt formade munnen tydde på känsla, förstånd och fasthet i viljan. Öfver hela hennes person låg dock ett uttryck af likgiltighet eller resignation, en sorts onaturlig ödslig stillhet, under hvilken kanske någon undertryckt sorg arbetade, såsom man ibland ser hafvets yta lugn och solbeglänst under det att oron arbetar på dess djup. Tid efter annan pröfvades myrtenkronan på detta vackra nedböjda hufvud, likväl utan att bon sjelf tycktes ge akt derpå. Välj nu, Anima! bad ep ung flicka och höll i detsamma några smycken framför henne. Sorglöst upptog Anima en perllänk ur flickans hand. Nej, icke dessa, de passa ej nu, de ro alltför mörkan, anmärkte flickan. Jag vill ha de der violetta, mörkan, invände Anima lakoni Ack, de passa intel frambär det är sorgeperlorb, Jag vill ha sorgeperlorna,, sade Anima åter i afgörande ton. Med en lätt skakning på hufvudet lade nu den välmenta vännen de dunkla perlorna ;åe flickan,