Aftonbladet – 2 januari 1857, sida 3

til fr ot NA TRE WEmD SYROR ERA, lig och nödvändig vär ondskan ej kan på annat sätt qväfvas och olydnaden ej annorlunda tillrättavisas; och den fader, som i tid upprycker det. onda, behöfver sedan, vid: barnets mera framskridna år, ej tillgripa agan, som då intet uträttar, utan i de flesta fall mera skadar än gagnar; men hvilken är den fader eller roder, som agar sin fullväxte son, sin vuxna dotter? Ingen annan än den. söm kan vänta sig slag tillbaka, och med sådan aga stärkes åtminstone icke familjebandet. Nu vill man sätta tjenaren i barnets ställe och på sådan grund ställa honom under husfadrens straffande välde; men man glömmer att tjenaren är ett vuxet barn. . Lika litet som fadren.slår sin myndige. son, lika olämpligt ör det att han slår sin till myndige år komne tjenåre; På det faderliga väldet kan man således ej grunda busagans när tjenare hunnit öfver de år, då aga bör. användas. Ut det patriarkaliska förhållandet emellan husbonde och tjenare kan man ej-heller hemta stöd för den förres rätt att aga den senare. Hvad är det som utgör grunden till det patriarkaliska förhållandet emellan husbondefock tjenare? Jo, att husbonden vårdar sig om tjenaren som om ett barn. Han tillvinner sig dess tacksamhet, dess kärlek, Om ej detta är grunden, så lägges den åtminstone ej — genom käppen. J vill ej tala om det -rättsenliga förhållandet emellan husbonde och tjenare. Ur hvilkot rättsbegrepp kan man härleda den förres rätt att godtyckligt misshandla den senare? Rättskänslan uppreser sig emot en sådan lag. Om den år 1734 kunde försvaras af den då rådande sed, att husbondeväldet var oinskränkt, så synes detta försvar ej kunna längre gölla, då denna sed blifvit förändrad, då personlighetens rätt och värde blifvit allt mera erkönd och då husböndens och tjenarens förhållande till hvarandra mera bestämdt antagit karakteren af legöaftal, som ock blifvit ordnadt i gällande legostadga. Iden tjenande klassens namn protesterar jag högt mot den insinuationen, att den ordentlighet, arbetsamhet och pålitlighet, vi finnachos våra tjenare, har sin grund uti fruktan för husaga. En sådan beskyllning är både hård och orättvis. Det är ett faktum att hos allmogen husaga aldrig utdelas, och till heder för våra bildade klasser måste man erkänna, att den bos dem sällan kommer i fråga. Tror man då att den tjenande klassen skulle förfalla till håglöshet, oordentlighet och opålitlighet. om ur lagen borttages ett hot, som ;) tillämpas ?Man känner illa — ja man misskinner simma tjenare. om man hyser en sådan tro. Jag tror det ej och har goda grunder för denna tro. Om det nu är sant, att hos allmogen husaga aldrig utdelas; att inom de mera bildade samhällsklasserna den sällan kommer i fråga, men att vi detta oaktadt ega pålitliga och dugliga tjenare och ej med godt samvete kunna påstå att deras pålitlighet endast har sin grund i fruktan för aga — så synes mig häraf otvunget följa, att denna husbondens för tjenaren så förnedrande och till intet godt tjenande rättighet må kunna saklöst upphäfvas. Men, säger man, det är ej så mycket öfver bruket, som ej mera öfver missbruket af husagan, man klagar, och för det senare finnes redan värn i lagen. Hvilket är då detta värn? Jo, det bestör deruti, att husbonden ej får slå tjenaren lam eller lytt. Har den, som nedskref detta skäl, tänkt uppå hvilken oerhörd grad af misshandling en tjenare kan underkastas, innan han iir lam eller lytt? I lagen talas väl om att näpsten skall vara skälig, och i tjenstebjonsstadgan ått husagan skall vara. måttlig; men hvilken bestämmer måttan? Jo, den som i appretadsinnesstämning är på en gång både iklagare. domare och exsekutor. I tjenstejonsstadgan I finnes väl till sken af skydd adgadt, ätt en tjenare. som tror sig vara örnärmad, får utföra sin rätt vid domstol; amen för det första är bevisningen emot en slug och omensklig husbonde ofta svår, om j omöjlig, då hans rätt att aga är gifven, och för det andra är gränsen för den måttliga agan af lagen bestämd till lamhet och ytthet, hvilket torde befinnas vara ett dåligt skydd mot misshandling. Att söka uppskof med husagans afskaffande nder förebärande, att det vore olämpligt iröretaga denna reform annorlunda än i sammanliang med lagen om våld mot person, 8ymes mig af skälen vara de minst lyckade. Nämde lagkapitel handlar om straff för våld mot person. Det är visserligen beklagligen sant, att våld å person, enligt huvarande lag, straffas ganska ringa, men det är dock ej strafflöst, ännu mindre lagligen tillåtet. Den nuvarande lagförändringen afser ej någon skärpning i straff för våld, utan endast ett upphäfvande af den strafflöshet, som hittills varit medgifven husbonde för tjenares misshandling. De båda lagarne hafva således med hvarandra intet oskiljaktigt sammanihang. Man kan mycket väl upphäfva rättigheten att utdela husaga, utan att höja straffen för misshandling åf person i allmänhet. Det är något helt annat att förklara våld under vissa förhållanden vara tillåtet och att stadga lämpliga straff för otillåten våldsamhet. Lika litet behöfver tjenstehjonsstadgan helt och hållet omarbetas om husagan borttages. Denna utgör endast en af de varningsgrader. som en tjenare är underkastad, innan han får vräkas ur tjensten. Denna grad kan mycket väl borttagas och i stället stadgas, att om en tjenare felar af lättja, vårdslöshet eller olydnad i tjensten, eller eljest förer ett oordentligt och straffbart lefnadssätt, husbonden skall cga att med varningar och föreställningar, först enskilt och, om de ej hjelpa, med allvarsam tillrättavisning, i två goda mäns närvaro, söka sådant rätta. samt att, om tjenstehjon icke deraf sig bättrar, det må kunna ur jensten . skiljas. Detta är -hela den omaretning, som behöfs. Man har ntdömt spö och ris-straffen för