Aftonbladet – 2 januari 1857, sida 1

delaktigt. Sund föda -deremot behöfva alla menniskor, jemväl i den konstnärliga verlden. Äfven den inre menniskan måste rege: nerera sig, om hela varelsen icke skall blifva död, kall och stel. z ppna, o Apollo! rätt många svenskt-musikaliska skalde-hjertan! . Nedlägg i dem dina ädlaste melodiska frön! Måtte du, ljuslockige gud! i aningens heliga stunder låta dina unstlingar ibland Sveas söner förnimma sådana ackorder, i hvilka en fullkomligare verld böjer sig ned till jorden! Hviska i de musikaliska poeternas öron, hvad ännu aldrig kommit i de på fältet plöjande prosaisternas tanka! Jag förnimmer nu att, i ett icke aflägset fjerran, i Birgerstaden oftare än hittills sköna sinfonier komma att gifvas af en förening bland dina skickligaste söner. — I Thalias tempel sjunger en näktergal med beundransvärd herrlig stämma, ömsom i jublets ömsom i vemodets tonart; Södern eger ingen mera välljudande filomele. — Norden saknar icke sina troubadourer, hvilkas sång, om än icke så grann som söderns, ej sällan vida öfverträffar denna ihjertlighet och banar sig en väg längre än till örat. Med glädje finner jag, att de teatraliska sångarne mera allmänt i förr uppfatta sina svåra dramatiska och sina ännu svårare deklumatoriska skyldigheter, så att deras melodi, mimik och deklamation tillsammantagna bilda-ett harmoniskt helt, nemligen denna konstnärliga trefaldighet, som i vår ungdom så väl förtjenade, att, ett-vorden, kallas musik. Jag gillar högt bemödandet, att till dramatiska sångscener ej vidare nöja sig med fattiga ord, allt för nyktra för tt öfverhufvud förtjena att sjungas, utan att exter begäras, hvilka sanskyldigt kunna adlas vf tonerna, i det de sjelfva äro genomträngda ff poesi, det enda, vilkoret, under hvilket ängen kan taga dem på sina vingar. Norlens virtuoser komma hädanefter att egna msorg icke endast åt frambringandet af rätt alrika utan äfven af sköna, betydelsefulla oner, hvilka, sänimanställda till konstverk, tala ill själen, Redan nu betagar mig dewvärma, I