Aftonbladet – 2 januari 1857, sida 1

äro kalkerade på de gamla klassikernas mönster. Du talar ju nästan föraktligt om de gudaborne hjeltarne. Visst icke, blef svaret; Klassikerna stå nog fasta i sin orubbliga, oförvanskliga ära. Sirius och de öfriga eviga fixstjernorna förlora ej sin glans, om äfven de herrligaste nya lysande verldar skulle upptäckas på himlahvalfvet, ja vore det än hela vintergator. — Men den nya musikaliska tiden kan icke likna den gamla förflutna, af samma skäl som målarekonsten icke Vidare kan frambringa 1500talets madonnor, eller. bygnadskonsten resa kolosser. Deremot ser jag, att den nya tiden såsom afskräde kommer att utdöma en mängd af dödt, urmodigt-blifvet fabriksarbete, hvars modeller vi hafva ärft efter fäderna. Hvad menar du nu? afbröt den gamle. O, ett och annat! men jag vill här blott nämna tvenne punkter: de goda gamlas ofta upprepade, obehöfliga tidoch intresse-dödande omsägningar, och alongeperukerhas endast och allenast med förståndet hopklistrade fugmakeri. Dylika torra spetsfundigheter, ja öfverhufvud alla liflösa musikaliska räkneexempel tillhöra matematikens område och komma att, med rätta, utdömas ur en estetisk konst, samt, för att begagna ett skandinaviskt uttryck, förvisas till Sesemännernas studerkammare. Hu! sade den gamle, så du talar om fugorna. : Jag hatar dem alls icke, svarade det unga ansigtet, tvärtom älskar jag dem rätt innerligt, såvida de nemligen hafva flutit ur hjertat. Ty alla förmer äro goda, och på sitt rätta ställe finner äfven jag fugan ofta vara den lämpligaste af alla former. Den är en krydda, ett helsosamt memento mori, som för några ögonblick uppskakar mina Skandinaver utur ett känslosvali, hvilket lätt försoffar, såvida det icke stundom erhåller någonting, så till sägande, Kandfastare, någonting mera jordiskt, till polarisk motsats. Dock är kryddan icke maten, icke det som uppehåller hfvet; ja homögpaterna försäkra, att den alls icke behöfves, och ännu mindre inverkar fö