OCA NVvals duga -ivallatt CRUUS ITRI Bell få i sitt anletes svett bedrifva det arbete, som nu af den allmänna förlägenheten på andra håll hotas med ofrivilligt och förstörelsealstrande afbrott. ; nn nns Don störste advokaten. (Ur Friskytten.) När konkurserne begynte, hörde man öfverallt sägas: se så, nu blir det en gyllene tid för alla sakförare. Hvarje massa skall ha ett juridiskt biträde, och blir det än ingen utdelning åt kreditorerna, så få dock gode männen sitt arfvode. Man har redan sett jurister antagna till utredningsmän i hrr John Bergers, Devel Carlströms, med flera dylika Massor. De synas ganska stora, några af dessa uppdrag; men de äro bara lappri mot hvad hr magister. Johan Johansson åtager sig. Det skulle icke: löna mödan att besvära honom cin så litet, som till att utreda alla konkursmassor i Stockholm; men kom och tala vid honom om att afskaffa de stående härarne, att förmå ständerna till att besluta sig för skärgårdsflottans slopande, att störta riksoch samtliga privatbankerna, att få ett nytt lagverk antaget eller någonting dylikt -— då är gamle Argus rätta mannen, Posito att det fölle någon menniska in, bara för ro skull, att göra Sverge till republik. Hvad borde han då göra? Ingenting annat än lemna uppdrag härom åt mag. Johan Johansson. Han skulle åtaga sig det. De som ifrat för utvidgad religionsfrihet ha gått alldeles oriktig väg för att vinna sitt syftemål. De skulle blott ha vändt sig till den störste sakföraren, så skulle han inom tre månader ha kastat omkull statskyrkans tvång och kanske presterna på köpet. Hur gjorde frihandlarne för fyra, år sedan? Jo, de uppdrogo åt hr Joh, Johansson att afskaffa den gamla tulltaxan. Och han afskaffade den till en stor del; Andra påstå att hr Schwan och några andra skola hafva något litet medverkat dertill och att hr L. Hjerta gjort under 20 år ännu mera genom Aftonbladet. Men vi ha hört af den tillförlitligaste bland. källor, att det var hr mag. Johan Johansson — han och ingen annan — som gjorde tullreformen. Man minves väl hur hr Johansson då utförde processen för konsumenternas stora massa ot de fåtaliga fabrikanterna. Konjunkturen för öfvergång till ett friare handelssystem skildrades såsom den mest passande, som någonsin varit eller som komma kunde. Fabrikanterne och landtmännen utskrekos såsom de der skördade en alldeles orimlig och orättfärdig förtjenst. Gud vet på hvad sätt hr Johansson kom derhän, men han dref vid samna tid häftigt på en fullständig förändring i vär bankoch kreditlagstiftning; han utgal de första arken af en framdeles utkommande stor bok om felaktigheterna i nämde lagstiftning. Hvad han glömde och för öfrigt aldrig hinner med, det var att uppgifva botemedlen. Nu, när frihandelsprincipen vunnit en ytterligare utveckling i tillämpning på tullförhållandena, har lir Johansson åtagit sig — som det vill synas — att föra fabrikanternes sak emot konsumenterne. Och nu: börjas alldeles samma manöver som år 1853,i omvänd ordning. Nu består taktiken i att kasta hela skulden för penningförlägenheten på de handJande, id. v. s. på frihandeln, så att allmänheten dels skäll. glömma bort fabrikanterna och deras andel uti öfverspekulerandet och dels fattas af medlidande med dessa stackars ofter för de ensamt brottslige importörerna. Så omtryckes! bitvis den der begynnelsen af boken om bankoch kreditlagstiftningen. Så samlas under-skrifter af fabrikanter och handtverkare på stormpetitioner om fortfarande af de höga tullarne å socker, ylleväfnader och en del handtverksprodukter, alldeles som år 1853 petitionerades om lägre tullsatser å samma varor. Slutligen kommer argumentet, att innevarande konjunktur är den olämpligaste som kan tänkas för tullindringars införande. Förr, när hr Johansson processade för fabrikanterna, hette det att de voro färdiga till Fr Ne så snart de sluppe att erlägga tullen för råämnena och deras arbetare för lifsmedlen. Nu, då detta är af ständerna medgifvet, förslår det ändå icke; det återstår alltid för fabrikanterna att begära råämnena och lifsmedlen gratis. Det är Svenska Tidningen och Fäderneslandet, som hufvudsakligen Jåna sig åt hr Johanssons taktik. De införa beredvilligt hans libeller, dupliker, slutpåståenden m. m. i målet: fabrikanterna mot nationen, likasom Svenska Minerva och Söndagsbladet gjorde det är 1848, Då ansågs hr Johansson ha lyckate för -fabrikanternas räkning åstadkomma det gatu-tumult, som kostade åtskilliga arbetare lifvet, staten 150.000 rdr bko i ersättning för en truppkommendering till hufvudstaden, och riket alla: de sorgliga följderna af konung Oscars derefter i allmänhet förändrade politiska äsigter. Vid den arbetslöshet och nöd, som till en del redan inträdt och än värre hotar, är innan våren ett likartadt resultat icke osannolikt att vänta af hr Johanssons verksamhet i Svenska Tidningen och Fäderneslandet, med Folkets Röst till sjelfständig bundsförvandt. Hvad godt ser Svenska Tidningen i ett -sådant resultat, eller i ett fortfarande af sockerpatronernas privilegium att bestämma sockerpriset? UTRIKES.