Aftonbladet – 31 december 1857, sida 2

Några steg längre bort vid sidan af berget har en ström sin källa. Slingrande sig mellan de svarta klipporna hoppar den utför sluttningen, och dess skummiga vatten bildar en halfceirkel omkring den eländiga bostaden. Bredvid kojan höja sig gamla ekar och dölja den under sina, gula blad, som ej falla af förr än på våren. Rundt omkring utbreder sig den ofantliga skogen, der aldrig någon vedhuggares yxa ljuder och dit ingen kan intränga utan möda och utan fara. Der uppe åt andra sidan på en långsträckt platå uppskjuter efter den förskräckliga skogselden för femtio år sedan en skog af unga träd, så täta och lummiga att det är omöjligt att bana sig en väg mellan dem. Jag tycker mig likväl känna igen det ställe der jag nu befinner mig. Jag blickar omkring mig. Bakom en kal klippa, som utskjuter från berget, tittar månen fram. Vid foten af klippan varseblir jag en dyster ruin, öfverväxt med mossa, och framför denna ruin bilda smärta lindar liksom en alle. e Åh! är det icke Sankt Pauls munkkloster? Är det icke densamma branta klippa, från hvars höjd jag så ofta skådat den inbrytande natten? Ja, denna skog, der jag nu förirrat mig, den har jag-sett mer än en gång omsvept af horisontens blå slöja. Mer än en gång har jag också märkt detta sken längst bort i dalen. ... En man sitter i kojan bredvid elden. Han skyndar sig att förtära hvad han nyss kokat, ... Nyfikenbeten skulle ej kunnat drifva mig att störa denna enslings måltid. I dag -är det nöden, som tvingar mig dextill. Jag måste bedja om gästfrihet. God afton, landsman, sade jag i det jag närmade mig eldstaden. Mannen spritter till. Han släpper det han håller i handen. Nu står