Aftonbladet – 31 december 1857, sida 2

————— Lr ——— -—————f faller med hela sin tyngd till marken, utmattad och rosslande. Häns kamrater fly förskräckta åt alla håll. Törstande efter hämd kasta sig de mindre svinen på den döende var. en, slita honom inom ett ögonblick i tusen stycken, dem de dela sig emellan. Derefter taga de sin tillflykt uppå bergssluttninsen, med sin segerrike chef i spetsen; han låter sina blodiga betar skallra och sin klingande bjellra stolt ljuda, men snart böjer han ned sitt hufvud, liksom om hans röda och hängande öra helt och hållet droge honom ned mot jorden. Nu har en hop vargar på nytt samlat sig, för att förfölja den flyende hjorden. Man urskiljer tydligt bjellrornas skarpa ljud midt under en vederstygglig konsert af fasaväckande tjut. Natten är kolsvart. Månen har gömt sig bakom molnen. Jag befinner mig i den täta skogen ensam och utan vapen. Jag lagar mig till att klättra upp i ett träd, slå mig ner på en af dess grenar och sålunda afvakta morgondagen. Men på andra sidan dalen varseblifver jag ett sken, en eld som tindrar mellan träden ... Jag besluter att styra kosan åt det hållet. 5. Efter knappt en qvarts vandring står jag utanför en slags herdekoja. Elden som brinner på spiseln utsänder sitt ljus genom den halföppna dörren. -Väggarne i denna koja bestå af stora stenar, ceregelbundet lagda på hvarandra och sammanfogade med tjocka grästorfvor. Ett litet hål tjenar till fönster, ett större sådant till dörr. Trädstammar oordentligt lagda bredvid hvarandra bilda taket. Tiden eller menniskans omtanke hafva med mossa beklädt denna massa af materialer, och murgrönan omsluter och pryder den med sitt täta löfverks eviga grönska.