Aftonbladet – 31 december 1857, sida 2

Jag förråda dig! sade jag vemodigt, jag AR gerna skulle gifva mitt lif, för att frälsa ig Jag tror det, jag tror det!... Men det finnes så många andra vänner, som hafva förrådt mig!... Fängelset! åh! ser du jag är rädd för fängelset! Har du varit fängslad ? Ja ... de inspärrade mig i en mörk, underjordisk håla... bunden till händer och föttter vid två stora tunga stenar! Ensam både natt och dag, ingen mensklig röst når mitt öra... råttorna komma framkrypande ur murarne, dansa på och omkring mig ... kedjorna intränga i köttet och förorsaka rysliga sår. .... Vänta! du skall få se ärrenl Och ban framsträcker sina armar. Jag betraktar dem, men upptäcker intet spår efter kedjorna. ,Vet du att det behöfves tre år för att med en half hästsko bryta sig igenom en mur? fortsätter han med ett drömmande utseende. .Och huru har du då återvunnit friheten ? Jag vet det ej, svarar han tankspridd, Hans sätt att uttrycka sig blef allt mer och mer besynnerligt. Säkert skulle din hustru kunnat utverka nåd för dig? Tig! ryter han. Och ögonen rulla i sina hålor, utkastande blixtar af raseri, Ja ... den nedriga! mumlar han i afbrutna ord, om jag blott finge tag i henne ... om jag blott finge tag i henne en enda gång I ... Han ryter, skär tänderna, och fattar en knif. Vel....: ve hennel Och han kastar sin knif, som går tvärtigenöm fönsterluckan.