Aftonbladet – 31 december 1857, sida 2

han upprätt framför mig. Elden belyser hans anletsdrag. t Blodet stelnar i mina ådror. Samma skepnad, som jag häromdagen såg komma ut ur kapellets ruiner: bilden af min förlorade vän! Men denne man är ännu mer vanstäld och vild än den andra; hans ögon gnistra och hota, som de vilda djurens ögon. ... Drömde jag då ej?... Hvad vill ni mig? frågar han med en förstäld röst, hvilken han bemödar sig att gifva en landtlig dialekt. Det syntes tydligt, att han var rädd för den nykomne. Jag visste ej hvad jag skulle svara. Han kände kanske icke igen mig? Kanske ville han ej vara igenkänd? Jag såg mig nu tvungen att dölja det som försiggick inom mig, och på det han ej skulle bli varse mitt bryderi, sade jag till honom: Landsman, vill ni vara god och visa mig på rätta vägen; jag har gått vilse. Och jag slutar med att visa huru obekant han är mig, i det jag sticker några mynt i hans hand. Tack, sade han, i det han bugade sig på böndernas tölpaktiga sätt. Jag betraktar honom. Hans hår är silfvergrått och likväl är han knappt trettio år gammal. För ett par år sedan nedföllo ebenholzfärgade lockar omkring hans ansigte... så snart hafva de hvitnat!... Jag kan ej längre göra våld på mig. . Jag kastar mig omkring hans hals, med ansigtet badande i tårar. Hvad har det blifvit af dig, min stackars vän? Hvad har det blifvit af dig? utropade jag. Maztien tager ett steg tillbaka i det han bleknar af förskräckelse. Hans darrande hand fattar min. O! förråd mig icke mumlar han. För Guds skull förråd mig icke! ...