Han var då: en riktig herre. Nu förer han sjelf plogen, endast en enhändt dräng är hoaom behjelplig. Det åkerfält, han har qvar, ir nästan otillräckligt att-förse honom med ett Kneppt dagligt bröd. Långt bort från sin landtgård, some blifvit. lågornas rof, har han nu still skydd en förfälleh koja, som fordom beboddes af de herdar, som vaktade hans kringspridda hjordar. Och. likväl är denne oubbe lyckligare än jag. Hans boning innesluter inga rikedomar, men hans hjerta är uppfyldt med hopp. Ja, allt skall en gång blifva som förr, sade han till mig; de fordna nöjena, de gamla vännerna, och de glädtiga -aftnarne skola en gång återkomma, Källare och sidesbodar skola fyllas på nytt. De. landsfiyktiga familjerna skola med Guds hjelp komma tillbaka, ooh med tiden skall allt blifva bra, och man skall åter tåla magyariska mellan bergen och bafvet.s På detta sätt tröstar mig min värd, wider: det han delar med mig det bröd, som hän hvarje dag betalar med sitt arbete. Ack! om han kunde, så skulle han gifva mig hälften af sitt hopp! 3. Ack! ett sådant sinneslugn skapades ej för ett ångestfullt hjerta! Framåt! Men, som vi ej komma längre fram, så låtom oss vända om ock taga en ny riktning. Häromdagen, en vacker höstafton, lade jag mig i det mjuka gräset, utanför ett gammalt bönehus. Tankfull betraktade jag himmelen. Hvad den var klar och blå! Och huru behagligt. höjde. -ej.-heliotropen sin vackra stängel mot himlahvalfvet! Jag hörde foglarnes Vemodiga afskedssång, och jag mindes ... ack! jag mindes min fördna kärlek, jag återsåg mina vänner, dem mina ögon ej på så länge skådat! ... Tänkte jag, elter drömde jag? Jag sof kanske. Och ällt det, som syntes mig verkligt, var kanske blott en drömbild. Plötsligt hör jag steg... De komma närma