Kurir från Paris. Af ORV. ODD. Den 20 Dec. Ett i hög grad karakteristiskt och talande intyg om ögonblickets fattigdom, med afseende på värdiga och här tillåtna ämnen för den allmänna uppmärksamheten, synes mig Vara den nästan till -löjlighet öfverdrifna vigt och betydelse, hvilken senast blifvit i det offentliga, som i det privata, tilldelad den så kallade Jeufosseska processen, den der i dessa dagar förevarit inför assisdomstolen i departementet Eure och i förgår blifvit såtillvida afslutad. som det ej är troligt, att någon appell till högre domstol kommer att ega rum. Hela affären var, strängt taget, icke från början annat än en skandal; som visserligen slutade temligen tragiskt, men utan att för öfrigt egad något det ringaste af verkligen tragiskt element. En landtjunkare, gift och egande tvenne barn, för öfrigt kommen till en någorlunda stadgad ålder, men ännu alltid af en lättsinnighet hors de saison, hade funnit behag i att kurtisera först guvernanten hos en enkefru de Jeufosse, hans granne, sedan dottren sjelf i huset, fröken Blanche de Jeufosse. Denna kurtis hade slutligen, medgifvom det, gått väl långt, älskaren klättrade om nätterna öfver trädgårdsmuren till den ena eller andra af huldinnorna, och det tyckes vara upplyst att lilla fröken Blanche begaf sig understundom : i strumpsockorna trapporna utför till den suckande riddarens möte. Fru de Jeufosse och: hennes söner. de unga Herrarne de Jeufosse, hade slutligen erhållit nys om dessa äfventyr och hade tillsagt en gammal trotjenare, som egde att vakta slottet om nätterna, att ge vid tillfälle em liten dufning åt en VISS, i fall en viss skulle vidare som en tjuf om natten företaga sig. vissa misstänkta klättringar. Trotjenaren, en oförsagd jägare, passar på, ser en natt i mörkret en figur komma smygande mellan buskarne, lägger bössan till kinden och trycker af för att,som han sjelf försäkrar, ge gunstig herrn blott en liten dufning och en minnesbeta i ena benet. Skottet. faller imellertid vårdslöst, och älskaren får en blessyr, hvaraf han aflider en timma derefter. Af detta har nu gjorts en rättssak, hvilken satt tusen pennor i verksamhet och hvarom i de senast förfiutna dagarne hela Paris:talat och diskuterat och disputerat och till och med parerat med en lifighet, ett intresse, en fanatismon. Det har för ändamålet, för att få något rätt storartadt af det. varit. nödvändigt att söra jägaren i frågan till en-skurk och förhärdad kanalje, men ännu mer, att göra fru de Jeufosse till en hyena, till en Lucrezia Borghia, som med lång och mogen öfverläggning preparerat sin tjenare till att begå mordet, likasom naturligtvis äfven sönerna till-medbrottslige, förtjenta, äfven de, af det aldravärsta. Med den spändaste uppmärksamhet har man följt pressens utförliga redogörelser för målet — redogörelser, innehållande egentligen icke annat änvittnesberättelser, fulla af de mest skandalösa detaljer, — och ändtligen, med hvilken ifver har man icke i går rif-its om morgontidningarne, deri den frejdade Berryers (fru Jeufosses advokat) försvarstal förekom, och der man nu skulle