skakade upp mig ur min dvala: Han försökte att låta mig skåda in i en bättre framtid. Då jag utsträckte mig på mitt läger, kände jag, tack vare honom, en gnista af hopp-tändas i fa af min själ. Jag beundrade hvarje afton ett porträtt, söm: hängde öfver hufvudgärden. O, denna qvinna! hon-ensam qvarhöll mig på jorden. Om jag ej tänkte på henne, så sköte jag mig säkert. Jag lyftade mina blickar upp till. denna bild och jag bad andäktigt, jag, som nu endast beder för henne... Hon-ensam är mig nu kär, hon, som är så långt borta ifrån mig! . .. I denna öde skog ser jag henne ej mer. Hvar skall jag nu bedja? Natten har inträdt. Jag vet icke mer hvar jag är; huru skall jag komma ut ur denna labyrint, i hvilken jag förvillat mig. Plötsligen tycker jag mig höra en mäng klockor der nedåt dalen. Hundarne skälla... Be synnerligt! Sällsamma rop tränga till mitt öra, fasansfulla skrik, sådana att jag aldrig i mitt lif hört dylika. Ack, tänkte jag, det är blott en svinhjord, hvilken som vanligt, vecka efter veckay kommer och betar i denna skog. Jag vill gå åt det hållet. Svinherden skall återföra mig på rätta vägen. Fördjupad i mina fantasier, går jag framåt, utan att det minsta oroa mig öfver grymtandet och tjutet, hvilket tilltager ju närmare jag kommer. Längst ned i dalen är ett bart ställe i skogen och jag stannar... Ett oväntadt skådespel upprullas framför mig. Nio vargar anföllo en svinhjord. Vargarne äro mycket talrika i-dessa trakter, Midt på sommaren komma de ända in i fårhusen och stjäla får. DE hafva inom kort ofantligt förökats — allt.se-dan det blifvit hvar man förbjudet att bära vapen. Man ser dem midt på dagen intränga i byarne; mången gång hafva de bitit ihjäl e:ler bortsläpat små barn, som gått ute och lekt. De gå skocktals från tio till tjugo, pros m-nera från by till by, förande häftigt krig mot boskapen. (Slutet följer.)