na inom några sekunder? Kanske var det ieke han, kanske har jag blifvit bedragen af en utaf mina drömbilder? Ja, det kan ej vara annat än en dröm. Han var så rysligt förändrad. Dessa kinder, som jag ännu för några månader sedan jäg så blomstrande, så friska; dessa ögon m den milda glansen, denna ädla och ståtliga växt — och nu redan den fasansfulla stämpeln af gränslöst elände. Jag drömde säkert, Hvarken tiden eller olyckan hade kunnat lemna sådana spår. Hvarföre drömmer man med öppna ögon? Hvarföre -slumrar man, då man tror sig vaken? Huru kommer det till, att synen är ibland endast en synvilla? 4. Jag fortsatte mina vandringar genom landet... Jag bar alltjemt döden ihjertat. Jag gick vilse i en tät skog. Solen hade försvunnit ifråh horisonten. Det började att skymma mellan trädens Ju längre jag gick, ju mer förvillade jag mig. 7 Aftonen var lugn. Här och der genomträngde månens strålar det gröna hvalf, som utbredde sig öfver mitt hufvud. Ekorrarne hoppade muntra från gren till gren på de stora bokarne. Skogens öfriga invånare hade somnat. Nattens enslighet gör ett underbart intryck på äfven den känslolösaste menniskas hjerta. Det är ej fruktan, det är den dystra, obestämda tystnaden, som oroar sinnet. Men är icke natten en beskyddarinna för alla dem, hvilka: det är förbjudet att visa-sig På ljusa dagen? Hvarföre skulle jag då. vara rädd? Och likväl hade jag funnit mig bättre hos den gamle hedersgubben, min värd. Hvarje afton hade vi sutit bredvid, hvarandra framför kakelugnen, dör en vänlig brasa sprakade. Jag berättade förrhonom om gamla minnen, hvilka alla slutätte. med de oatvishga orden: Ja, så var det, ochså blir det aldrig mer!) Han försökte då alltid-att trösta mig. Han