ett bud hit, skall ni för er honorabla kår erhålla så många stolar ni vill! Ännu. samma afton satt officerskåren till bords, tack vare den oskyldiga calembourg, som ligger deri, att officersmess och mes-: sax hafva i franska språket ett och samma ord, la messen. Jag begär af Aftonbladet icke en skilling särskilt för denna anekdot, ehuru jag ärl viss på att jag här skulle få en: louisdor förj den, hvarhelst jag infunne mig hos redaktio-1 nen af någon utaf dessa olyckliga parisertidningar, hvilka oundgängligt skola för hvarje dag eller i sin veckorevy ha någon dylik godbit att bjuda sin publik. Jag nödgas nemligen här en passant göra en observation, den ni icke skall taga för någon ny yttring af något möjligen hos mig i denna dimmornas och den gråa luftens tid herrskande dåligt humör och en predisposition att se sakerna i mörkt, utan hvilken verkligen hörer till den exakta och historiska teckningen af ögonblicket, den att sjelfva ordleken, sjelfva anekdoten ej längre i Paris är densamma som förr. : Det är rentaf förvånande att se med huru litet dessa småblad, hvilka lefva på ett gammalt rykte för qvickhet och rolighet, numera hjelpa sig fram, och med huru mager kost publiken nödgas i detta afseende nöja sig. Man kan förstå att det icke däfigre är tider till att vara uddig, spetsig, stickande, men derför behöfde man dodk icke precist helt och hållet utbyta nålen mot — svafvelstickan. Och i sanning, det mesta af. detta. lättare kram, hvarmed da-1 gens följetonister här uppvakta, är — svafvelstickor, och svafvelstickor, som icke ta.x I Af hundra anekdoter, som för veckan kunnal ur bladen uppsamlas, äro alldeles bestämdt de nittio, om. ej de: nittionio, hundra ellesfemhundra år gamla, och jag har för icke längre sedan än i går läst dylika i mycket aktade tidningar, hvilka jag sjelf läst annorstädes för trettio år tillbaka och hvilka dessutom, hvad värre är, sakna både point i :allmänhet och apropos för momangen. Jag vet icke om ni tilläfventyrs känner historien om de sibyllinska böckerna; jag vet ej om ni någonsin hört omtalas en annan historia, omhurusom en gång den rike Laffitte — det var till hans dotters bröllop med den unge hertigen af Dalmatien — gick till en trädgårdsmästare för att köpa persikor och började pruta på dem, då han fann att priset var alltför exorbitant äfven med all billig hänsyn tagen dertill att ifrågavarande frukt var 1 högsta grad hors de saison.. Trädgårdsmästaren prisade sina persikor, af hvilka han för öfrigt blott egde trenne, skar slutligen i tu en af dem och bad Laffitte sjelf öfvertyga: sig om att de voro läckra och fullt mogva. Medsifves — sade Laffitte — de äro förträffliga; hvad skall ni då ha för de två, som äro igen?, — Trehundra franes. — Men ni begärde ju ej mer för de tre! — Det är nu. samma pris för — de två. — Nåväl, enahanda historia läste jag i gårien af den franska hufvudstadens mest guterade följetonger, uppdukad ånyo med anspråk på att vara splitter ny, att vara funhen inom kretsen af författarens aldra; finaste vänner i Faubourg S:t Germain;och det endast för några dagar sedan. Markisskulle ha en liten öfverraskning åt en charmant dam, går till en trädgårdsmästare, frågar om. han ännu har: persikor, mognade en plein air, erfar att han lyckligtvis eger trenne; hvad kosta de ? — 300 francs. — Oblygt! Och de äro kanske dock ej alldeles mognal, Trädgårdsmästaren skär en tvärs öfver och bjuder markisen. Den är syperb! Nå. jag tar de begge andra; priset? — 500 fr.! (Detta är det nya i historien!) Låt oss äta upp ännu den andra, och jag begär — 1000 francs för den sista..— Markis , författarens vän, kastade naturligtvis fram de 300 frankstyckena och stoppade de två persikorna i fickan. Det är dylikt, som, tryckt på velinpapper och i rosenrödt omslag, framlägges i de sköna parisiskornas boudoir och af dem mottages som dagslitteraturens fraichaste blommor, måhända ock af någon ibland dem kastas mera vårdslöst undan i soffhörnet; och man skulle ej undra derpå. I det hela taget undrar jag ej så mycket på om den historien verkligen vore sanh, som jag (äfven jag har min lilla krets, der jag hör historier) häromdägen hörde berättas om en skön kreolska här i Paris, hvilken en middagsstund mottog ett visst lejons besök, liggande utsträckt i sin soffa med de små allrasomsötaste fötterna utan chaussure och bläddrande i en bok, hvilken den besöI kande kavaljeren tillät sig att taga ur hennes hand, för att se hvad det var. Ah! det är vår berömde väns nyaste charmanta roman! Hvad tycker ni om den? — :Ma fvi, om jag vet; jag har nyss börjat den. — Börjat den? och det är, som jag finner, — femte delen ni här läser? — Än sen! Jag skall väl läsa den ena delen som den andra... Det måste medgifvas, sättet att läsa en bok beror väsendtligen på hur den är skrifven, och detsamma gäller om en följetong. Detsamma, mutatis mutändis, gäller om ett teaterstycke, dIder — såsom i den så k. Revue, som Palais Royal-teatern för ögonblicket bjuder på, biles vaches ländaisesn, — qvickheten är geTI nomgående af t. ex följande sort: Säg mig, om ni behagar, skilnaden mellan Ten sparris och en kamel!, Mellan en sparris och en — kamel? A ..., Tbäh, bä—ä ...n Ja, stå der och bäa! Skilnaden är den