re i. Det prasslar bland buskarne, nästan omärkligt likväl; den som går tycks gå med en ofantlig försigtighet .... Under kapellets götiska .hvalf synes en menniska! Sakta böJer han tillbaka de lummiga grenarne, som beskugga portalen. Han är svartklädd, hans rock är trasig. En dolma af groft tyg hänger på hans axlär, En amtnal hatt, liten och smutsig, är nedtryckt ända till ögonbrynen, och under denna usla hatts bräm -gnistra ett par svarta ögon med ett vildt uttryck. Den okändes haka är dolds under ett yfvigt skägg, hvilket, i en enda tjock massa nedfaller på en sönderrifven halsduk; som knappt ser ut att vara fästad omkring hans hals. I det mannen träder fram ur ruinerna, varseblir han mig, utsträckt några steg ifrån honom. Han stannar, drar upp ur sin ficka ett par pistoler och stirrar mig rakt i ansigtet på ett så besynnerligt. sätt, att jag rusar upp. Det var den vilda blicken hos en varg, då han upptäckes i sin håla. Likt ragg föll hans hår i tofviga lockar öfver öronen och utefter ansigtet; hans kinder voro svartblå, hela gestalten förfärligt bemsk. Var det ett spöke? Och likväl, oaktadt detta flyktiga ögonkast, oaktadt han är höljd i trasor, igenkänner jag honom. Det är en af dem, som jag räknade till mina bästa vänner. Sedan lång tid har jag ej hört talas om honom; man trodde att han stupat i frihetskriget; och se, nu står han der framför mig; Gabor! ropade jag med ett anskri af glädje och törvåning. Och jag skyndar fram, för att kasta mig i hans armar.,, Han är försvunnen. Jag störtar in ibland ruinerna, jag letar bland murarne, jag genomströfvar småskogen — ingen!. Jag går ner i de underjordiska gångarne, jag stiger upp på höjderna uhan är ingenstädes att finna. Jag ropar, Jag uttalar hans namn, först med mildhet; sedan med raseri — intet svar, ej ett spår, ej ett andedrag, ej en själ bland dessa ruiner. Hvart och hurg har han kunnat så försvin