få se den stora plaideuren göra det omöjliga! Dei stora plaideuren har gjort det omöjliga utan någonsomhelst ansträngning eller några hocus pocus alls; han har -en passant låtit genomskina att: hela sällskapet kunde taga bvarandra i hand, men visat att hans klient, den ädla damen de Jeufosse, dock på intet vis kunde vara att betrakta såsom den der föranledt öfverlagdt mord; hon hade egentligen icke gjort annat än hvad en om sin dotters ära mån moder måste moraliskt vara berättigad till, och hvad äfven juridiskt ganska väl låter sig försvara o..s. v. Juryn har efter hr Berryers föredrag företagit frågan till afgörande och, sedan fru Jeufosses advokat först så väl och skickligt reducerat hela affären till ganska vanliga och modesta proportioner, har uts aget: fullkomligt frikännande för alla de anklagade, ändtligen med ett upplöst den stora utblåsta bubblan till litet — såpvatten och luft. Jag vill här nu alldeles icke yttra mig rörande sjelfva detta så snöpliga slut på en så vidtutseende sak; hos oss skulle det svårligen i alla fall aflupit så lätt för de anklagade, åtminstone väl ej för jägaren, ty vi hafva icke jury i dylika mål, och lagens bokstaf om mansbot är hos oss diktatorisk nog i dylika fall; men hvad jag velat säga och hvad som verkligen erbjuder sig sjelft som en naturlig reflexion, är det, att när en sak af denna i sjelfva verket så föga märkvärdiga och utomordentliga natur, en sak, som kan sluta dermed att det. alldeles icke blir det minsta qvar, när den dock är i stånd till att under en hel veckas tid absorbera millioners hela och uteslutande intresse, när den är i stånd till att blifva upphöjd till värdighet af en kolossal händelse, af en cause celebre, att sättas vid sidan af sådana processer, som den Praslinska och Laffargeska, då är obestridligen det kommet derhän, att litet roar barn och att pretentionerna blifvit; mot ens vilja eller med ens vilja, lika godt, högst betydligt afprutade. Jag har sid en ganska stor table dhöte för ett par lagar sedan varit vittne till. en diskurs öfver ifrågavarande Jöufosseska affär, den (nemligen diskursen) jag skulle önskat kunna stenografera såsom ett exempel för framtiden på hvad och hvarom man i det berömliga året 1857 talade eller hade att tala om i den lifliga. spirituella, rörliga, iderika, intelligenta staden Paris. Lyckligtvis, icke minst till lycka för den franska espritens goda anseende, var det i sällskapet en ung kavallerilöjtnant, inkommen på några dagars permission till Paris från sin enformiga garnisonsplats; då han slutligen tyckte att han hade fått nog af madame Jeufosse och af br Guillot, beslöt han på egen hand att gifva samtalet en trefiigare vändning förmedelst några ganska muntra jagthistörier och scener från garnisonslifvet i den lilla småstaden. Utom dessa är jag rädd för att vi blifvit jeufossade ihjel före desserten, hela societeten. : : Vår kavalleriofficer tycktes med hela fullheten och friskheten af en ung själ njuta utaf att han för några dagar sluppit ifrån garnisonen. Icke som skulle herrar militärer icke må och befinna sig förträffligt der i den-lilla staden; men lifvet blir dock litet enformigt, särdeles der, hvarest framförallt det saknas — en god teater. Dessutom lider man af brist på umgänge, mycket: derigenom att messsystemet blifvit åter infördt öfverallt vid de franska officerskårerna. Man går icke längre ut i staden och äter sin middag hos en restaurant eller i en familj, man äter vid gemensamt bord, officerare medöfficerare, sluten krets — odi profanum vulgus et arceo och tilivoch med på cafet, bar man till följd af på förhand träffadt patriarkaliskt arrangement, sin lila våning för. sig, Detta, som i vissa afseenden kan vard ganska välberäknadt, har det lilla felet med sig, att det: dock i längden blir litet tråkigt, och vår löjtnant tycktes vara af dem, för hvilka hvarje annan genre är bättre än le genre ennuyeux. För öfrigt, med anledning af denna mess-inrättning, sehär en anekdot, som löjtnanten -berättade oss från sista höstlägret. ; För hvarjedmess är det en officer; som eger den högsta administrationsmyndigheten, såväl med afseende på köket och provianteringen, som sjelfva serveringen och anordningen inom måltidslokalen. Vid lägret saknades icke rum för officersmesserna, man hade dertill sina stora tält, men det: yppades snart någon förlägenhet med afseende på — stolar; och en viss officerskår höll ett ögonblick på att nödgas hålla till godo med middag på stående fot. Messens spiritus rector var 1 förtviflan och ref sig i sitt hår, ropet efter stolar var enhälligt och högljudt, man hade hela dagen stått och gått, till middagen ville man absolut ha något att sitta på. Ändtligen, efter flera misslyckade försök attinärliggande byar skaffa behofvet uppfyldt, får vår ryttmästare en idd. Han beordrar en adjutant till närmaste landtkyrkas pastor, för att af denne få låna ett visst antal stolar ur skolan, ur kyrkan, lika godt! Adjutanten åstad: Ärevördige hr pastor, var hederlig och låna oss så och så många stolar, ty utan stolar kunna viicke hjelpa oss! Från pastorns sida tusen invändningar och; svårigheter; slutligen en. samvetsfråga: Men hvad skall ni ha alla dessa stolar tilll — Till hvad ..? Till: la messen, naturligtvisI — Ah, till la messe — utbröt pastorn, förtjust öfver att hos en officerskår finna så fromma önskningar och behofver — det förändrar: saken! Behapar ni genast skicka -— Pm OA a rn no dh Få I At