bryta denna ed. Med sin ära anser han landets supplösligt förknippad, och Sverge måste vara stort med honom eller falla med honom. Detta karaktersdrag hos Carl har hr Carlson förträffligt. tecknat i några ord; som vi ej kunna neka oss nöjet att här återgifva: Efter mer än ett århundrade af ständigt ökade landvinningar stod Sverge nu framför den hårda nödvändigheten att välja mellan en fred som. skulle kosta afträdelser och ett alltmera olycksdigert. krig. På ena sidan stodo de lidna olyckorna, de uttömda krafterna, sannolikheten af ännu svårare förluster; på den andra en säker: förminskning af rikets område. : I valet mellan dessa båda vägar stod Carl XII:s beslut fast intill döden. Sjelf känslolös för lyckans oförrätter, såg han sitt lands lidande: med lika lugnt sinne, som om ingenting skulle hafva blifvit förändradt. Orubblig i sitt. beslut att icke afträda en fotsbredd af rikets område, såg han sig omkring i Europa, .om någon stat skulle gifvas som ville, lemna honom biträde utan ersättning. Han fann ingen. Då föraktade han all hjelp och afbidade med: köld utgången. Icke mindre karakteristisk för Carl är den naivetå — vi begagna detta ord i dess ursprungliga betydelse — hvarmed han, blottad på alla medel att göra sin vilja och sina planer gällande, framställer förslag om ersättningar och utdelar länder, hvaraf han ej eger en tumsbredd. Författaren anför ett drag häraf i underhandlingen med Preussen, då Carl föreslår att detta-rike skulle uppställa en armå af 30.000 man, för att i förening med en svensk armå af lika styrka befria Sverges tyska länder och sedan gå löst på alla dess motståndare.: För denna hjelp skulle Preussen få hbiskopsstiftet Ermeland, (som till-hörde Polen) och hälften af den kontanta ersättningssumma Ryssland komme att. utbetala till Sverge (czaren skulle föröfrigt tvingas att ej allenast återställa de länder han eröfrat, utan äfven. afträda så mycket -af: sitt. eget område och dess. städer, som kunde blifva en tjenlig barrier för Sverge). Sådana voro de förslag, säger hr Carlson, som Carl , XII landsflyktigpå Turkiets jord, öfvergifven af alla sina gamla vänner, sedan han sett sin sista Krigshär. kringränd och nära att kapitulera, framstälde för att vinna en ny bundsförvandt. . Sant är, om någon dödlig; haft anledning att bygga sådana luftslott, skulle det vara Carl XII, :hvilkens bana varit. utmärkt af så underbara framgångar. Och: hvad är väl denna plan annat än en motbild för: framtiden af den sällsynta medgång, hyilken i det förflutna så länge gynnat konung Carl? Men deri bedrog sig konung Carl XII, att han trodde lyckan, det mest skiftande af alla väsen, skola blifva oföränderlig mot honom, Denna föreställning kom honom att gång efter annan bygga sina planer, icke-på sakernas verkliga läge, utan på en lyckans vändning, som endast var till i hans sinne. Detta svalg emellan tanke och verklighet vidgade sig för honom alltmera. ju längre: tiden framskred och ju hårdare de. olyckor voro, genom hvilka den föraktade verkligheten tog ut sin rätt. Och i detta sant tragiska förhållande ligger källan till fäderneslandets största förluster. — ; : Det är en allmänt gängse föreställning, att om Carlfått lefva längre, -han skulle slutat fred med åtminstone en eller annan af de makter, som hårdast ansatte Sverge, och förhållandena derigenom småningom ljusnat af sig sjelfva. Huru illusorisk. denna föreställning är, framgår på det klaraste.af. hela Carls förhållande till de bemödanden, som af de erfarnaste och förslagnaste diplomater gjordes att rycka landet från branten af sin undergång. Särskilt i afseende på de underhandlingar, som fördes med Ryssland, visar författaren, att freden med denna makt; långt ifrån att, som man hittills antägit, varit nära att afslutas vid Carls död, tvärtom var lika aflägsen som någonsin, och att Görtz ätetvände från den afbrutna kongressen på Aland för att på allvar. drifva underhandlingarne med England. Att dessa skulle ledt till något för landet önskvärdt resultat, har man föga anledning att antaga. Har manp, säger författaren, med uppmärksamhet betraktat gången af de förut förda underhandlingarne, måste man med skäl betvifla att Carl XMH, den mest oföränderlige bland dödlige, skulle, på .en gång förnekande sig sjelf, hafva kastat sig in på en ny banå och plötsligen antagit hvad han under ett. tiotal af år med så stor ihärdighet hade förkastat. Den framställning förf. ger oss af Carl under dessa -hans senare år låter oss ana, att vi af honom, i det större historiska verk han har under händer, skola. erhålla en helgjuten och trogen bild af denne konung, som val em så stor gåta för sin samtid och ännu: så hög grad är det för vår egen tid. Men vi vänta af hans hand sträng historisk rättvisa äfven åt ett annat namn, som under Carls sista år blifvit oupplösligt förenadt med hans eget. -Vi mena Görtz. Det har gått denne ovanlige -man. på samma sätt som alla mer: I framstående personligheter, hvilkas öde falli i starkt upprörda partitider. Upphöjd oc! prisad af den ena sidan .som en: politisk mar tyr, :som en statsman af första ordningen, ha han af sina fiender blifvit lika djupt nedsat och skildrad på en gång som en skurk och en -eländig stackare. Ja, vi ha i dessa daga sett en svensk historieskrifvare, Fryxell, vari t! nog litet mån om sitt anseende som forskare AA REN RATATA