— Händelserna börja. nu bekräfta den förnodan vi alltjemt hyst, atti den mån följlerna af den inträffade handelskrisen skulle vörja gifva sig tillkänna äfven i det inre lanlet, i samma mån skulle också den öfverygelse blifva alltmer allmän. att det under ådana undantagsförhållanden, som de nu-j varande, ej ginge an. att. med, armarne i kors e tiden an, eller att tro, att samhället, kolektivt taget, icke hade något intresse vid, tan kunde med likgiltighet åse de olyckor som träffat en del af dess medlemmar och otade att sprida sig äfven till andra i allt vidsträcktare, ständigt växande: kretsar. Vi ha nämt, att de: båda i Karlstad mtkommande tidningarne varit bland dem, som mest motsatt sig statens mellankomst för afvändande af den hotande förödelsen. Vi äro derföre nu också skyldige nämna, att den ena af dessa tidningar, Werinländsposton, i hvilken de yttranden mot statens mellankomst, dem vi åsyftat, egentligen förekommit i några korrespondensartiklar från Stockholm, i sitt sista nummer uttryckligen förklarar, att dess redaktion alldeles icke ikläder sig någon proprieborgen för de korrespondensartiklar, som, rörande penningkrisen, influtit i bladet. Tidningen uttalar derefter sin egen åsigt i ämnet, och förklarar -sin öfvertygelse vara, att det icke kan vara tvifvel underkastadt, att det allmänna icke allenast bör, utan äfven ovilkorligt måste träda emellan för att stäfja def rasande storm, som, ännu egentligen härjande blott på höjderna, inom en eller annan vecka säkerligen skall nedstörta med lavinens fart äfven öfver dalarne, och kasta allt öfverända,. Och tidningen anmärker längre fram, i fullkomlig öfverensstämmelse med den åsigt vi sökt göra gällande, att när statsmakterna felat lika mycket som folket sjelft, så går det i sanning icke an att lojt eller förnämt draga sig inom sitt skal liksom snäckan och låta stormen ohejdadt fara fram deröfver, i hoppet att. icke sjelfva nås deraf. Ty detta höpp är dåraktigt, och äfven de skola för visso både nås och fattas af hvirfveln förr än de-ana det, så framt de icke snart taga sitt parti och fatta kraftigt fosterländska beslut. innan detta blifver för sent. Och hvarje dags dröjsmål innebär farans ofantliga förstorande. För att ådagaligga vidden af den hotande faran och visa i hvilken hög grad hon är öfverhängande, yttrar derefter Wermlandsposten: : Redan strömma med hvarje postdag till småstäderna mässor af anvisningar och uppdrag att utan dröjsmål af dervarande köpmän-och: de otaliga landtHaudlanderna inkassera fordringar till hiskeliga belopp hvaraf den. oundvikliga följden måste blifva att en stor del af dessa; den ena efter den andra, nödgas uppgifva staten. Och så väl de då uppkommande -konkursmassorna, som äfven de köpmän, hvilk: förmått hålla sig uppe emot den första stormlöpnin gen skola då i sin ordaing wan skönsamhet låta iddrifva rabb och stubb af sina fordringar, helst som faran för dem att så forcera sina gäldenärer är vida mindre än grossörernas risk, om dessa forcera minuthandlanderna, emedan de senares. fordringar äro spridda på oräkneliga händer i mindre summor, hvarigenom möjligheten att verkligen utfå dem, utan gäldenärernas störtande, i hög grad förökas. De följder, ett sådant allmänt. forcerande hela vägen igenom måste medföra, skildrar tidningen i mörkare färger än måhända någon annan hittills gjort, och yttrar hon derefter följande tänkvärda ord: s Men sedan alla jordbrukare ,och näringsidkare så Junda blifvit träffade af slaget och hundratusentals