Aftonbladet – 23 december 1857, sida 2

STOCKHOLM den 23 Dec. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 17 Dec. De finansiella bekymren upptaga fortfarande företrädesvis den allmänna uppmärksamheten. De äro emellertid vida mindre lifliga nu, än! under de föregående dagarne. I den mån tiden förflyter utan rågra märkligare olyckor, återkommer naturligtvis förtroendet, och man börjar tro, hvad som i början icke tycktes vara synnerligt säkert, att nemligen i Frankrike handeln och spekulationen varit antingen försigtigare och varsammare än annorstädes, eller ock gynnade af vissa omständigheter, hvilka bevarat dem ifrån de öfverdrifter, som egt rum i andra länder. Det skulle verk kunna vara ganska möjligt, att det varit velsmål om vår politiska stabilitet, som mått utländningen att icke synnerligt inlåta sig; i affärer med oss, och att detta sålunda föranledt vår närvarande finansiella stabilitet. Detta vore då ett nytt bevis för den satsen, att ingenting ondt finnes som ej har sina goda sidor. Vår närvårande ställning synes mig betecknad genom tvenne förhållanden, som inträffat med vår bank, nemligen den förvånande tillvästen af dess kassa samt den betydliga förminskningen i dess portfölj. Detta vill, som det synes mig, säga, att penningarne återkomma, men att handeln är i begrepp att gå sin väg. Den första af dessa omständigheter kan tjena till korrektiv för den andra, då man bör hoppas, att banken icke skall dröja att nedsätta sin diskontränta till den vanliga räntans belopp, nemligen 6 procent eller så ungefär, och detta är det bopp, som man för närvarande här hyser. Man hoppas derjemte, att afslutandet af affären med obligationerna skall höja kursen på de: publika papperen. Jernvägsbolagen, hvilka kommit öfverens angående utgifvandat af sina obligationer för nästa år, lära af banken ha erhållit en garanti af 200 millioner, som behöfves för att kunna fortsätta deras arbeten under loppet af nämde år. Banken skulle genast förskjuta dem 50 millioner emot deras obligationer, om hvilkas försäljning bolagen och banken lära ha gått i författning. Det är föga tvifvel underkastadt, att dessa åtgärder komma att utöfva en välgörande verkan på vår jernvägsmarknad. Jernv.gsobligationerna ha hittills haft en mer eller mindre omvexlande kurs, till följd af den konkurrens, som egt rum emellan bolagen, i det dessa inkastat sina obligationer på börsen i mån af deras spekulationer eller behof. Denna fluktuation har nu lugnat sig till följd af det medelpris, till hvilket nyssnämda åtgärder återföra obligationerna. Det är på grund af dessa förhållanden och dessa utsigter, som kursen på obligationerna nu stigit. Slutligen har man talat om och talar ännu om ett understöd, som regeringen på ett eller annat sätt skulle gifva åt detaljhandeln, men jag anser denna uppgift åtminstone för närvarande sakna grund. Af mer in ett skäl borde regeringen afvakta krisens öfvergång utan att anv nda en sådan undantagsåtgärd, och ehuru detaljhandeln verkligen lider, förtvi ar man ännu icke om att den under sin nuvarande pröfning skall kunna hjelpa sig sjelf. Näst efter penningkrisen är det frågan om det fria slagteriet, som nu sysselsätter Paris. Underrsttelsen, ehuru ännu ej bekräftad, att municipalrådet enhälligt förkastat statsrådets förslag till lag, enligt hvilken frihet häruti skulle inforas, har väckt ett visst uppseende. Emellertid är det lätt att märka huru allmänna opinionen sjelf är vacklande i denna fråga. Hvad de yttre förhållandena angår, ha de belgiska valen och den seger, som det liberala partiet der nyligen vunnit, i Paris väckt en märkbar tillfredsställelse, isynnerhet derföre att de innebära ett nederlag för det klerikala partiet, detta ytterligt reaktionära parti, som bland oss fördunklar omdömet äfven hos män af mycken politisk moderation. På samma gång som den voltaireska andan i Frankrike utslocknat i afseende på sin sarkastiskt otrogna och hitska sida, har den deremot fullkomligt bibehållit sig uti allt hvad som angår den religiösa tolerans, hvilken utgör dess grund. Denna tolerans har, jag vågar säga det, ingått uti vår natur, i vår karakter, i vår nationalanda, och hvarje parti, som afser att upph fva densamma, se vi med glädje duka under. För öfrigt äro pressen och opinionen enhälliga i att göra rättvisa åt den klokhet, som ådagalagts af det parti, som i Belgien gått segrande ur striden, och frihetens sanna vänner erfara deröfver lika mycket tillfredsställelse som hopp för framtiden. De veta, att det just är i sin moderation, som den frihet, hvilken de eftersträfva, skall finna sina ärofullaste utsigter, sin mest betryggade framtid. A. H.