Aftonbladet – 19 december 1857, sida 1

efter som hittills kan få tro, att utlätandet har ett slags halfofficiell karakter och är afgifvet på den :svenskafolkrepresentationens vägnar? Eller skulle de:personer, som haft sin hand med i denna föga vackra affär vara så pass högtstående och ega så pass mycket inflytande i Tuilerierha, att de kunnat derifrån erhålla en order till den Klafbundna franska pressen att icke vidare vidröra detta ämne, hvilket äfven några andra särskilta omständigheter skulle kunna gifva någon anledning att förmoda? ENHer har :Siecle sjelfmant afhållit sig från att meddela allmänheten; att den ifrågavarande uppsatsen icke hade len betydelse och det ursprung, som: blifvit densamma tillagda? Vi endast fråga och låta hvar och en döma, hvilket af de särskilta uternativerna kan Ha största rimligheten för sig. I hvad fall som helst; så finhes det gudskelof åtskilliga ändra tidningar-än de iranska, som ha en större europeisk cirkuItion och genom: hvilka det icke bör kunna bli alldeles omöjligt ått få: den europeiska allmänhetens uppmärksamhet fästad på det verkliga förhållandet med denna !sak och det intrigspel, som tyckes framskymta bakom hvad man hittills: fått veta: Emellertid är naturligtvis Svenska Tidninzen framme, för att söka blanda bort korten, såsom alltid då detär fråga om att betäcka en eller annan moralisk blotta inom högre regioner oller öfverskyla en sjuk sak. I några särskilta utiklar har bladet uttalat sig i afseende på Sieeles yttranden mot den psevdo-Hamiltonska ippsatsen och dervid sjelf uttalat hvarjehanda, i afseende på hvilket den ärade redaktioaen icke bekymrat sig särdeles mycket, huruvida det kunde stå tillsammans med de iallmänna ordalag uttalade yrkanden på utvidgad religionsfrihet, som understundom i bladet förekommit, eller å andra sidan med de hätska och med allehanda vapen bedrifnå agitationer mot religionsfriheten, hvilka fedaktionen icke blott gästfritt emottagit, utan till och med adopterat. Uti en af dessa artiklar anmärkes, att den svenske författare, som talat i grefve Hamiltons namn och den franske författare, som besvarat. dennes: yttranden, begge inskränkt sig-inom väl trånga gränser, då den ene påstår, att prestpartiet af hersklystnad motarbetat reformen, den andra åter, att ett stort parti hänger fast vid den skuggbild, som kallas enhet. Svenska Tidningen undrar emellertid icke häruppå, då dagens författare här i allmänhet icke kunna förmås att till diskussion upptaga eller ens att erkänna sig hafva hört eller sett några andra inkast mot tvångets fullkomliga upphäfvande än dem, som komma från prelatintressets hersklystnad eller fasthängandet vid en enhet. Vidare klanlras strängt, att en svensk tidningsutgifvare ;j haft ett ord att anmärka om den franska jourvalistens jemförelser emellan Sverges kyrkcagstiftning och Paraguays under jesuiterna. De svenska tidningar och andra med en be:ydande samhällsställning. som fulländat fransnannens uppfostran, borde veta något bättre: och det är deras skamliga vanställningar, som förvåna och bedröfva oss.. Det skäl, hvarpå nången just af liberalism förklaras ha hyst etänkligheter mot den obegränsade religionsriheten, säges vara, att då vår protestantiska kyrka håller sitt presterskap på marginalen, och icke medgifver det nästan någon lomsrätt öfver läran och hennes utöfning (25, så vore det vådligt att lemna fritt insteg åt ndra kyrkor och sekter, hvilkas bekännare :ck i ringaste måtto ega betvifta eller pröfva logmerna, icke ens deltaga i domen öfver rester, så vidt dessas embetsutöfning rörer. Ehuru det falska i dylika yttranden blifvit sillräckligt belyst under de vidlyftiga debatterna om religionsfrihetsfrågan, vilja vi dock söra ett par korta anmärkmngar: Att hufvudsakliga motståndet emot det kungliga förslaget till ett toleransedikt beIrifvits af -prestpartiet, och att hufvudargumentet emot reformen hemtades från den påstådda nödvändigheten af kyrklig enhet, lärer :j vara obekant för någon, som med uppnärksamhet följt öfverläggningarne. Men det ir nu af lutter liberalism, heter det, som: Sv. Pidningen försvarar det verkliga tvånget och bekämpar denna obegrärsade religionsfriheto, hvilken senare ingen menniska här yrkat, men som är en ganska brukbar fras i denna fråga, för att skrämmande imponera på mängden. Vi bekänna oss uppriktigt erfara en slags oro, on viss förkänning af oväder, af något äkta machiavellistiskt otyg, så ofta vår konservasive publicistiske medbroder börjar orda om sin liberalism, ungefär på samma sätt som man fordom, då uti ingressen till vissa regeringscirkulärer mycket talades om mildhet och nåd, med skäl befarade att emot slutet finna hvarjehanda af temligen drakoniskt skaplynne. Det var således kantänka liberalism som dref till försvarande af intoleransen, och sjelfva denna liberalism stödjer sig på det djerfva påståendet, att ,vår fria kyrkoförfattning, som icke medgifver presterskapet nästan någon domsrätt öfver läran och hennes wtöfning, skulle allvarsamt hotas, ifall bredvid densamma lemnades rum åt kyrkor, hvilkas bekännare hylla den för Sverge naturligtvis alldeles främmande åsigt, att dogmers pröfning och deltagande i dom öfver prester är otillåten. Åt hvem är då hos oss domsrätten öfver prester och lärans utöfning uppdragen om ej åt konsistorier, dessa af prelater och prelatkandidater sammansatta kollegier, inom hvilka den hierarkiska andan i sin oblandade renhet så troget bevaras? Det förvånar oss i sanning, att en publicist, som åtminstone vid ett och annat tillfälle låtit framskymta fördomsfriare åsigter i hithörande frågor, nu låtsår okunnighet om de: vanligaste former, och ej vill se den myckna påpistiska surdeg, som ännu ligger qvar på bottnen af vår kyrkoförfattning och Pvarigertom jemförelsen med