(Insändt.) En Dialog om Qvinnans myndighet. Är qvinnan menniska? frågade jag En höglärd och högvördig prest. Ja visstb, han svarade, mig till behag, Men tänkte väl: det var en best! sÄr: menniskan förnuftig?, jag frågade sen Densamme högvise man. Ja visst, ja visst, min käraste vän, Fast förnuftet missbrukas kan. Är menniskan fri? Hennes handling fri? Mellan godt eller ondt ett val? — Ja visst, men ack, om hon läte bli En frihet, så högst fatal! sOm menniskan är förnuftig och fri, Och qvinnati-är menniska — säg! — Då bör väl hon äfven myndig bli Och få fritt bestämma sin väg? Gu nåso, sade presten med ömklig röst, Hon tör väl sin frihet få! y Men oro tärer mitt ömma bröst. Hvart skall, utan ledband, hon gå? Och för att hon ej beträda må En väg, full af klippor och skär, Man stadge: Hon först till domarn skall gå Och säga: Jag menniska är! Ty då ordet menniska brukas plår Såsom glåpord till sämre folk; Att skälla sig sjelf hon väl skämmas lär Inför lagens vördade tolk!