Aftonbladet – 11 december 1857, sida 1

Uti våra jubkrars höga gemak och i prelgternas slott må gerna fördömas frihetens sak — det är deras sjelfdom blott. Förstå de ej bättre, vi dem beklaga, men folket skola de aldrig bedraga. Sjelfständig är borgaren, bonden ock, af smekord bevekas de ej. De falla ej undan för lock eller pock; men svara ej Oscar nej. ; Fast herrarne honom med afslåg mötte, det fria folket till konungen stötte. Ty när han talade kungliga ord, hvart hjerta honom förstod. Han manade ej till örlig och mord, han älskade intet blod. Ett ädlare krig han ville föra, vårt barbari, om möjligt, förstöra. Om näringsfrihet, medborgerlig rätt, om lefvande fri religion, om mildare Jagar och styrelsesätt, om qvinnans arf och person — om sådant kungen sitt folk tillsporde. I häfderna ingen detxbättre gjorde. Historien skipar en rättvis dom, hon gifver enhvar dess plats. Den bondens lada gaf lås och bom, och Torkel Knutsson och Matts, den ädle jarlen, och Birger den store, dem glömmer ej Svea, ej heller Nore. Men i den strålande stjernering, der desse skina så klart, uppå det höga allshärjarthing, der allt blifver uppenbårt. der skall ock lysa kung Oscars minne: en kärare bild vi der ej finne. Hans ära består trots:deras knot som ville en styf disciplin, som unnade qvinnan knappt en qvot af arf, och af rätt ett qvintin, som ville soldaten muntra med prygel doch samveten styra med tvångets tygel. Hvad mer om -herrärne glömma den. som var allt folket så kär, som var de rättslösas ärlige vän och hörde förtrycktas besvär? sn När bonden och borgaren gå med kungen, då blir ju hans ära rätt besjungen. P.G.