Aftonbladet – 11 december 1857, sida 1

Men intet motstånd, ehuru tungt, förmådde bryta hans håg, ty alltid hans sinne var spänstigt och ungt, och alltid framåt han såg. Nu konungen sofver och kring hans panna de ljusa, himmelska bilder stanna. Men en gång vaknar kung Oscar igen och fattar sin spira med kraft. Regeringskonsten ej glömde han än; ehuru en slummer han haft. Hans kärlek är vaken och folket skall vaka och bedja sin konung frisk tillbaka. Väl söker man sprida i landet en skräck för hvarje hans framtidsplan. Vidskepelsen drifver omkring som en gäck på: böljande ocean; men folket beler förskräckelsens yra och vet att två gånger två gör fyra. Ty enkelt det är och klart i sig sjelf, att, fins det hos folket ett lif, så måste det strömma alltfort likt en elf, det är så dess tidsfördrif. Ett folk, som ej rör sig, är dödens byte, det bäres bort som ett lumpet knyte. Här gäller begripa folkets natur, dess innersta karakter. Det låter ej vrida sig som ett ur, dess rörelse inifrån är. Det styrer sig sjelf, om rätt regeradt, men styres icke, om endast dresseradt. Sjelfstyrelsen är en förträfflig ting, är frukten af sann politik, och bäst blir ändå, när allt går omkring, en frisinnad folkgymnastik. Bland alla reformens eviga tankar den ligger oss närmast på eget ankar. Ty friheten är ej en molnbild blott, en fata morgana i-skyn. På stadiga klippan hvilar dess slott och vinsar i vesterns bryn, men konservatismen är hemma i öster: till Ryssland, tilb Ryssland! mana dess röster Med svenska sinnets gedigna malm, som klingar ur bergens kristall, förlikas ej ofria lärors qvalm, ej slaviska toners fall. Deråt må fröjdas de arma Tungusor -vår bonde och borgare sådant ej tjuser,