Aftonbladet – 11 december 1857, sida 1

(Insändt från Skåne.) Kung Osoar ooh svenska folket. Betraktelser på Osoarsdagen år 1857. Novemberhimlens ovanliga sol framtrollade blommor i nord. Så gick här upp mången späd viol, som åter gått neder i jord. Der sofver hon djupt i vintrens armar, ej öfver den frusna sig solen förbarmar. Det är så dimmigt och kallt i qväll, Knappt höres af vädret en pust. Inunder den skyhöljda stjernepell förgår all ändelig lust. Naturen hyilar, men tanken vakar och, evigt rörlig, all hvila försakar. Han tänker .på kommande dagars värf, På framtidens dunkla bedrift. I yverldens gång ser han väl förderf, men ser ock en ädlare drift; der är en längtan som framåt skrider, en bättre vilja som ständigt strider. Och segren vinnes: af lefvande tro, dess sinne var aldrig vekt. Bekämpa hinder är svenskarnes ro, den leken de länge lekt. I arbetet icke: är idel möda, der äfven är fröjd som ingen kan döda. Med stålsatt allvar och ärligt mod eröfrar mannen sin verld; det är en vapenklinga så god som eljest tusende svärd. Det vapnet förstod kung Oscar att föra, den rättvisan måste man honom göra. Ett herrligt valspråk han följde alltjemt: han lefde för Sanning och Rätt. Hvad många konungar lofvat på skämt, det höll han utan reträtt. Hvad Ostar lofvade, ville han bålla, och blir det ej utfördt, vi sjelfva det vålla. : Hans kungliga vilja skall profvet bestå i hvarje kommande tid: I han ville hvad många ej ännu förstå — . och hade oändelig strid, 7 en strid med prelater och junkrar många, en strid med bondehnfvuden trånga.