Aftonbladet – 11 december 1857, sida 1

öfverväger här det tyska, och här förvånades vi för första gången öfver det skrikande och stojande lifvet på salutorgen, så eget för Italien; Om man en fredagsmorgon — fredagen är, som du vet, fastedag, då en god katolik icke äter kött — besöker fisktorget, så får man -se månget egendomligt uppträde. Roba fresca, roba vival ropar bakom sitt salubörd en -gammal fiskare med väldig stämma och slår -dervid med handen i fiskhögen på bordet, för att på detta sätt förmå de redan afsomnade fiskarne att: spritta till, som om de verkligen ännu vore roba viva. Dieci carantani il funto (10 sk bko pr EB), ropar en annan öfverljudt och håller en stor calamari, en vacker bläckfisk, i handen. Atliga snäckor och ostron utbjudas på ett annat håll. Öfverallt skrik, stoj och oväsen utan all ända. Af en främling, som vill köpa något här, begäres alltid oförskämdt, men genom att bjuda omkring tredjedelen eller ännu mindre träffar man ungefär det rätta gångbara priset. Under en exkursion till Sacile och Istriens: gräns fick jag tillfälle att. anställa jemförelse emellan den småvexta ziguenarlika de befolkningen der i trakten och den resliga stam, som från Krayns sydligare dalar dagligen för in till Triest mjölk, smör och mat: varor af alla. slag. Genom vanan att bära alla bördor på: hufvudet har gvinnan i dessa sistnämda dalar en hållning och en gång så åtlig och lätt, att jag tror våra tärnor hemma skulle afundas henne densamma. i Medan jag. sålunda i allsköns ro språkat med dig har tiden gått undan; och nu hör jag att vi snart skola vända förbi bankarne vid Lido, den långa ön, som stänger Vencdigs lagun från hafvet, för att sedan löpa in på Canale: di S: Marco och fälla vårt ankare framför Dogernas palats. Alltså. farväl tills härnäst!