Aftonbladet – 10 december 1857, sida 3

om. föreståndarne sjelfva. Men kunna de ansvara för hvad, som sker genom deras mer eller mindre bemyndigade tjenare, nitton års drängar, inhyseshjon och afsigkomne, hvilka, då deras herrar döpa, trojsig äfven sjelfva dertill berättigade, och. detta naturligtvis ej för intet? Få se, om hr Eldes visserligen lofvärda premieutfästning för framläggande af sådarne lagligen bevista fall kan för framtiden förekömma sådant. Jag tvifiar derpå mycket. Men hvad hr Elde icke lärer kunna förneka är, att åtminstone i Ljustorps församling har baptistoväsendet frambragt så stor oreda och förvirring i husligt och kyrkligt afseende, att icke blott församlingen i sockenstämma fattat beslut om hämmarde åtgärder mot gårdfaripredikanterna, utan äfven landshöfdingeembetet-med hänvisning på kongl. påbudet den 14 Aug. 1812 8 och kongl: stadgan den 20 Maj 1846 bemyndigat församlingens presterskap att genom kronobetjening till rarnings erhållande inställa kringflackande folkförledare, samt tillika stadgat ett vite af 5 rdr bko mot rederdöpandet, med uppdrag åt sockennämderna att med nit och kraft deremot vaka. Detta må vara tillräckligt, för att bevisa den af mig åberopade artikelns sanning i allmänhet, om också i det enskilta kan här och der vara någon öfverdrift. Och härmed tror jag mig äfven hafva besvarat den norrländska tidningen Dilettantens skamlösa yttrande, att jag såsom riksdagsman framburit lögnaktiga uppgifter. Ty det är ej nog, för att vederlägga en allmänt gängse mening, att utösa skällsord mot den, som vågat yttra den, utan höfves det bevisa, att missbruken ej skett, hvilket tidningen under hela det föregående året af sin tillvaro ej mäktat. Det torde sålunda tillsvidare blifva oafgjordt, hvem som kommer att bära hundhufvudet,, der riksdagsman, som framburit de uppgifter han egt och hittills udrig blifvit vederlagda, eller den tidningsredaktion, som gjort sig sjelf till en misslyckad och löjlig partisan af vederdöpareesektens i sin ort proselytmakeri ach oordningar. 4 J. A, Säve.