Aftonbladet – 10 december 1857, sida 1

dermed, att de måste tåligt vidkännas de onda konjunkturerna, såsom de förut skördat frukt af de goda. Deras personliga ställning torde i-alla händelser icke företrädesvis bli så utomordentligt beklagansvärd. Men det; som deremot framförallt förtjenar tagas i betraktande, det är frågan, huruvida. handelsverlIden är något isoleradt element i samhället, huruvida ställningen inom densamma icke har något väsentligare inflytande på det stora hela, och specielt huruvida man kan, såsom Svenska Tidningen vill göra, särskilja mellan handeln och färingarne, såsom tvenne särskilta, af hvarandra oberoende områden. Det är ett vanligt mod att, så snart några olyckor inträffa till följd af en stockning i allmänna krediten, skrika öfver dess missbruk och bryta stafven öfver densamma och hela den derpå grundade affärsverksamheten; rian glömmer då alldeles bort, att utan krediten skulle kapitalbesparingarne ligga overksamma, i stället för att af företagsamma personer göras fruktbärande, att utan dess anlitande ingen industriutveckling kan ega rum, att der den väsentligen rubbas och icke kan komma till användning, måste all produktion minskas och Häringarne ligga nere, Man har såsom: exempel anfört de fabriker och industriella anläggningar, medelst hvilka åtskilliga af de köpmanshus, som hittills fal lerat i Stockholm; direkt deltagit i: landets näringar, men sådant är ett.intet emot det indirekta inflytande; söm handeln på dessa utöfvar. Handelns vigtigaste inflytande, yttrar Mac Culloch, ligger deri; att genorn densamma kunna bestämda och särskilta industriella sysselsättningar och en verklig arbetsfördelning ega rum, och att den gör det möjligt att man utan afbrott och med någon trygghet kan öfverlemna sig åt idkandet åf särskilta näringar. Finnes det verkligen någon, som -kan föreställa sig, att bergsbruket;skogshandteringen, eller ens landtbruket, för att icke tala om andra näringar, kan gå sin ostörda gång eller genom särskilt bistånd florera:och hållas uppe, sedan handeln fallit? Är det icke klart att; då den lifliga och obehindrade förmedlingen mellan producent och konsument försvinner, alla produkter skola förlora sitt värde, produktionen till följd häraf ligga nere och hela landet endast häraf lida en skada, efter hvilken det först efter-en längre tid skall kunna repa sig. Men är det för öfrigt så fullkomligt visst, att hela landet är så alldeles ointresseradtutiden der köpmännens utländska gäld, som Sven ska Tidningen beklagar, att man söker möjligheter att betäcka? Äro: börserna i detta hänseende icke på sätt och vis endast ,representanter för landet? Om män gör ett undantag för de egentliga vexelryttarne, som vinglat och lefvat stort så länge de kunnat, så lärer det väl få antagas som säkert att denna gäld representerar inkomna varor. Och icke lärer man föreställa sig, att köpmännen, man må hysa huru storartade. föreställningar om deras lyx och öfverdåd som helst, sjelfva konsumerat desamma; dessa varor äro utminuterade till hela befolkningen, och hade 1liqviden obehindradt influtit från konsumenterna och icke dessa sjelfva rönt inflytandet af penningkrisen och svårigheten att realisera någopting,.så skulle visst mångetredbart-handelshus, som nu bringas i förlägenhet, kunnat. ganska väl reda; sig. Tvångsrealisationerna af handelshusens massor draga efter sig en mängd tvångsrealisationer och arbetsinställningar i alla landsorter, hvartill man visserligen redan sett en början, men som utan tvifvel, om ingenting i tid åtgöres, skola antaga fruktansvärda Uimensioner. Vi förutse, att de beslut man sedermera i hast kunde finna sig föranlåten att fatta, för att söka afvända det onda, möjligen kunde bli allt annat än välbetänkta, ty af erfarenheten vet man att äfven den orimligaste agitation kan under sådana förhållanden vinna framgång och att tusentals hungrande magar utgöra dåliga rådgifvare. Svenska Tidningens ledare borde för öfrigt icke vara okunnig om, att der sauve qui peut blir lösen och valspråk, der blir icke mycket räddadt. Månne det äfven är så alldeles riktigt) att på våra börser ensamma skjuta skulden för svindel och öfverspekulation. Vi tro, att hela nationen, statsmakterna icke ens undantagna, få taga åt sig en viss andel i denna beskyllning. När förtroendet är i stigande, öfverlemna sig alla samhällsklaser deråt, och sangviniska förhoppningar, svindlande beräkningar göra sig gällande i alla riktpingar. Hvem har icke offrat åt denna svindel —jordbrukaren, näringsidkaren så väl som den simple arbetaren, som räknat med så stor tillförsigt på de gynnsamma konjunkturernas beständighet, pressen, som icke tillräckligt kraftigt och i tid varnat och varskott, regeringen, som ännu i sista stunden och sedan krisen redan börjat inträda, utkastat de briljantaste taflor och förespeglingar, och representationen, som