Aftonbladet – 9 december 1857, sida 1

ÄN tJntshir dan mota År ao ör dig, att vi för närvarande befinna oss omord på den vackra Lloydångaren Venezia, som med hvarje skofvelslag småningom närmår oss lågunernas verldsbekanta stad, la bella Venezia, Adriatiska hafvets dotter och fordna herrskarinna. Det är en Novemberdag min vän, men man behöfver ändock icke frukta snufva och hosta här, om man också sätter sig på däcket, klädd endast i en lätt öfverrock. Vi hafva 17 grader Cels. i skuggan och solen lyser så varm och klar från det genomskinliga fästet öfver det vackraste ljusblåa haf, som ingen Bore, ingen Siroeco bjuder upp till vild och brusande daåns. Endast en mild Ponente (veprvind) omfläktar oss med en behaglig frisk; Sällskapet ombord är blandadt, — dock icke såsom vi hemma i Sverge förstå detta ord. TGN äl här är blandning af alla na; men alla s i tillochmed den-der. gamle. grällriet ryssen med något sneda ögon, bördig från Kiew; hyilken likt alla andra af detta slägte, som jag händelsevis stött tillsammans med, är nog attig att räkna sig-som nära granne till oss, då han hör att vi äro från Sverge. Jag vill icke påstå att denna artighet smickrar oss. I fall du icke är särskilt intresserad af att se på huru ett par österrikiska hvitrockar (i parentes sagdt, en vacker men oförståndig uniform) spela piquet eller något dylikt i ett hörn af salongen, så kan du låna mig ettöra och jag vill berätta för dig; huruledes vitillryggalagt de senaste dagarne: och vägen till det Adriatiska haf, hvarpå vi nu gunga. i Vi lemnade Dresden den. 29 Oktober på morgonen och passerade under ett par timmar genom : den: -delenaf det sköna Sachsiska Sehweizn, som: gränsar intill Elbe. Från jernbånan, som slingrar sig fram i den trånga floddalen, ser man en mängd omvexlanja och tjusande utsigter, der höga stela klippväggar, brutna i de mest underliga :former, och: trånga raviner, här kallade Grund, utgöra hufvuddragen.