utskottet föreslagit det stadgande, att denna. icke bör, såsom i 1846 års förordning; blifva beroende af behållningen i bankens kassa, hvilken alltför mycket fluktuerar, eller af döpositionerna i rikets ständers bank, hvilka endast böra berättiga till invisningar å denna bank; utan grunda sig dels på bankens hela grundfond och derutöfver endast för hvad som mötsvaras af innehafvande säkerhetshandlingar för beviljade kassakreditiver i den mån dessa anlitas, dock härför icke till större belopp än högst 50 procentaf hela grundfonden. Utskottet haransett detta förslag icke blott leda till lättare kontroll, utan äfven vara vida strängare mot bankerna och mera betryggande för allmänheten än hvad förut ällt. 3 Stadgandet i 1846 års kungörelse, att bankafdelnings kontor ej må utgifva andra egna förbindelser än invisningar å hufvudkontoret, med hvilket stadgande man afsett, att bankernas hela makt skulle koncentreras hos hufvudkontoret, har icke kunnat efterkommas; hvarföre utskottet uteslutit ett sådant stad: gande. Om samtliga dessa tillstyrkanden hafva utskottets ledamöter varit enhälliga. Deremot har en skarp strid uppstått angående sista i den föreslagna lagen eller den företrädesrätt de af banken utgifna kreditsedlar skola ega om banken råkar i konkurstillstånd, i hvilket hänseende pluraliteten föreslagit, att invexlingen af bänksedlar till deras fulla belopp skall, äfven sedan bankbolag upplöses. eller råkat i konkurstillstånd, fortfara i två år från det kungörelsen om konkursen blifvit utfärdad; till följd hvaraf det skulle komma att anstå intill dessa två år förflutit med utdelning till de borgenärer, som icke ega förmånsrät. Emot detta stadgande hafva hr grefve Erik Sparre, hrr Adlercreutz och Hagströmer sig reserverat och ansett den. ifrågastälda grundsatsen stå i strid med nu gällande lagstiftning.