Aftonbladet – 8 december 1857, sida 1

frukosten, gick han sakta in i gummans sängkammare. Allt var tyst, gardinen ännu neädsläppt, hon sof ännu, och klockan var likväl half 8, det var något högst ovanligt. Med beklämdt hjerta nalkades magistern sängen, drog undan omhänget och böjde sig ned öfver henne; men hastigt for han förskräckt tillbaka, sprang till fönstret och ryckte upp gardinen och åter till sängen igen. Hans aning vår riktig, hans gamla mor var död. Med händerna för ansigtet sjönk han ned på knä bredvid hennes hufvudgärd, bedöfvad af en ondlig känsla af saknad och ensamhet. Han hade i henne egt det enda; som fäste Konom vid lifvet, den enda, för hvilken hans eget lif hade något värde; ensligheten och tomheten omkring honom i detta ögonblick föll tang och kall öfver hans hjerta, det föreföll honom-hårdt att nu fullkomligt ensam vandra framåt i denha sorgliga skymning, der känslan att för hvarje dag hafva uppfylt dessa enformiga pligter; som hans kall pålagt honom; var den enda skymt af tillfredsställelse. Kanhända hade likväl Ernst rätt, verlden är till stor del sådan man tar den... Men jag frångår likväl icke heller min tanke, att ingen ändrar sitt medfödda lynne... Jag har icke fått förmågan att fånga lyckan, och dessutom: Ödets styresman är Gud,, mumlade magistern, upprepande sakta och vördnadsfullt den sista sentensen i skolgossarnes förskrifter, under det lan nedslagen och bedröfvad lemnade rummet. —— X2 2K2 !X! — Två flingor i en smäll. Den utmärkta sångerskan Börghese, som gift sig med en sjökapten vid namn: Sauvages-Dufour, företager för närvarande en konstresa af eget slag. Hennes man befraktar nemligen fartyget för egen räkning och medtager sin hustru. I hvarje amerikansk hamn, der fartyget lägger till; stiger sångerskan i land och gifver representationer och konserter, under det hennes man sköter sina affirer.