Aftonbladet – 8 december 1857, sida 1

rosen deri, kunde likväl hvarken Herodot eller Sophbokles borttränga; det låg som en stjerna på botten af hans själ och glänste. ehuru dess glans var darrande och bruten genom tårarne i de ögon, som betraktade den. Tre eller fyra år derefter ankom ändtligen den lagerkrönte magistern till sin gamla mor i Stockholm, fick det föga lönande kallet af dupplikant i en skola, avancerade till kollega, och der se vi honom ännu. Huru dessa långa år skridit fram och medtagit magisterns helsa, böjt hans rygg, plockat bort det ena håret efter det andra från hans hjessa, tills han erhöll en fullkomlig tonsur, det hade han sjelf icke reflekterat öfver, och han fick först då ett begrepp om denna långa tid, när ett och annat bref med flera års mellanskof ankom ifrån hans vän och akademikamrat, den raska Ernst, hvars glada lefnadsfilosofi haft de bästa resultater och Vänligen fört honom fram i verlden. Han hade hållit ord och gripit lyckan ilufven, ty redan ett par år efter sedan magistern lemnat sin ungdoms paradis, hade Ernst lyckats introducera sig der, och eröfrade lycklig och stolt just den ros, på hvilken den blygsamme Lars Abram knapt vågat blicka. Ernst och Julia voro nu för längesedan gifta, och redan i många år hade Ernst varit omare i samma trakt, der hans svärmor, numera enka, bodde; hans. sista bref innehöll egentligen en plan, att skioka sina båda yngsta gossar till Stockholm, för att profitera af hans hederliga gamla väns, Lars Abrams, undervisning. Morgonen efter den qväll vi sett magistern vandra på kyrkogården, enligt sin vana, men mer än vanligt lutande och tankfull under minnet af sin ungdomsdröm, steg han in i den lilla matsalen utanför modrens rum, för att dricka det varma vatten med sacker och mjölk, som skulle ersätta kaffet, hvilket hans mage alls icke tålte, Obehagligt öfverraskad att finna bordet tomt och inga tillredelser till