Aftonbladet – 8 december 1857, sida 1

af bifall, och fortsatte tankfull och sorgsen sin Väg. Lotta hade emellertid ieke omtalat sin misstanke för någon, icke ens för Julia sjelf, dertill var hon alltför slug, men den kloka modren hade längesedan sjelf märkt informatorns norimligap böjelse, och hade nu af Julias tårar:sochupprörda tillstånd dragit oroande slutsåtser angående äfven hennes hjerta; följden blef Jälfas ögonblickliga boörtskickande till en bekant, på en längre visit, och magisterns aflägsnande. Lars Abram gjorde emellertid en lång promenad och återkom? först sent på aftonen. Ljus lyste redan ifrån fönsterna i matsalen, men en oemotståndlig lust att först besöka den gamla pilen, Julias älsklingsplats, förmådde honom att gå dit. : Nästan gråtande sjönk han ned på den mossiga trädstammen; det var som om han här skulle tagit afsked af Julia sjelf. Månljuset glindrade i vattnet framför honom, och midt öfver sjön reste sig -den bergs klint, der han första gången sett henne, Allt omkring honom var uppfyldt af henne, hvarje löf, hvarje grässtrå, tycktes honomcett minne. Han kände, att om också icke hennes mor befallt honom lemna detta ställe, så skulle han sjelf velat fly derifrån, . Han reste sig upp och ämnade gå, då någonting på sanden vid hans fötter fäste hans uppmärksamhet. Han lutade sig ned och fann ännu en gång den lilla röda halsduken, som för honom sjelf och för Lotta röjt hans kärlek, Det förekom honom som en helsning ifrån Julia, han tryckte. den till sina läppar och gömde den med omsorg vid sitt bröst; rädd att man :ännu en gång skulle beröfva honom detta obetydliga. minne af hans korta kärleksdröm. Lars Abram återvände till Upsala, stängde åter in sig i sin lilla låga kammare, återtog sina: studier. mera träget än någonsin. men minnet af denna sommar och Julia, den sköna