Aftonbladet – 8 december 1857, sida 1

släppa ut honom. I sanning en skolpojke, som fatt löfte om stut, kan vara vid sämre mod än den olycklige studenten vid tanken på detta löfte. Han uppgjorde och förkastade väl tio försvarstal, öfvertygad ändock att han icke skulle kunna säga ett enda ord, ty att erkänna sig hafva varit plakat full; var i alla fall en kinkig såk; och detta var och förblef likväl hans enda ursäkt för det orimliga eturderiet att gå och lgga sig attsofva i damernas badhus. Hastigt spratt han till vid bullret af en vagn, som ifran. stallgården körde upp till bygningen. Lars Abram lyssnade med en sällsam oro. Några minuter derefter körde vagnen bort, Tårarne kommo honom ovillkorligt i ögonen, en bestämd aning sade honom att det var Julia som reste bort... bort för alltid, han skulle aldrig återse henrie mer.. Och så var också i sjeljva verket förhållandet. En halftimma derefter hördes långsamma knarrande steg på sandgången: Lars Abrams hjerta klapppade så, att han knapt kunde andas, Dörren öppnades, och Julias mor inträdde. ?Julia har berättat mig er besynnerliga otur att somna här inne? sade hon kallt, Det var visserligen en småsak, men det -ger mig anledning att utföra en afsigt, som Jag länge hyst, neml, att bedja er sjelf hitta på någon förevändning för att lemna vårt hus, som icke tycks passa er riktigt... Ni förstår det nog sjelf, eller hur? tillade hon med en: något vänligare röst. Lotta har sqvallrat,, tänkte Lars Abram inom sig, men bugade sig endast helt tyst och gick åt dörren, Det vore kanske bilst om magistern gjorde en liten promenad i parken först och återvände hem ifrån andra. sidan, tillade hon då han gick ut. ; Lars Abram bugade sig åter till tecken