Aftonbladet – 7 december 1857, sida 2

ARWAR SARI LIK 2 AILVLVe Då icke mindre än 12 af kongl. teaterus mera framstående sujetter för ögonblickettiro sjuka, lärer der icke vara lätt att få tillsammans en repertoir. För att slippa att tillsvidare rent af stänga teatern, ger man der potpourri-representationer, som till hälften bestå af konsertnummer till hälften af hvarjehanda måkomedier. Teaterns elevskola, som skall utgöra dess hopp för framtiden, får för närvarade nästan utgöra la piece de resistance och de småstycken, som der inöfvats, måste tillsvidare bidraga till att teatern kan hållas öppen. Utom proverben cEn hustrus bästa politik, som flera gånger gifvits och fortfarande skall gifvas, finnes nu äfven på repertoiren ett nytt, af eleverna inöfvadt stycke, En farlig glädje, öfversatt från madame Emile GirardinsLa joie fait peur. Dettastycke af den ädla och snillrika, i förtid bortgångna författarinnan hörer mera till hjertats än till handlingens verld och kan räknas till den sida af fransk litteratur och konst, som betecknas genom åtskilliga arbeten af Saintine. St.Germaim, Octave Feuillet ms fl. Vi kunna icke bättre redogöra för detta styckes innehåll än genom att nämna hvad Topelius derom anför uti några för icke längesedan skrifna reseskildringar från Paris, der han hade haft tillfälle att se det gifvas å thåatre frangais. En familj är försänkt i djup sorg. Ende sonen, en förhoppningsfull ung officer, har nyligen stupat i fält. Han efterlemnar en mor, hvars stolthet han varit, en älskande syster, en tröstlös fästmö och en gammal trotjenare, som fordom burit honom på sina armar. Alla dessa fyra tycka sig med honom ha förlorat all sin glädje på jorden; endast den gamle tjenaren söker, förkrossad sjelf, att upprätthålla de öfrigas mod. Och det lyckas honom så vida, att de två flickorna söka religionens tröst. Modren ensam kan det icke; hennes sorg är för bitter; i öfvermåttet af sin smärta anklagar hon sjelfva försynen. Emellertid fogar ett lyckligt öde så, att den unge officern icke är död; han har endast, svårt sårad, råkat i fångenskap och återvänder nu, sedan han tillfrisknat och blifvit utlöst, på permission till de sina. Och nu följer en kedja af öfverraskningar, så fina, så sanna, som endast en snillrik och finkänslig qvinna har kunnat måla dem. Den unge mannen finner vid hemkomsten porten stängd; klifver in genom det välbekanta fönstret till sitt eget rum och faller som från månen ned öfver den gamle trotjenaren. Det var lyckligt att så skedde; han ensam kunde bära glädjen oförberedd. Han gråter, han skrattar, han beter sig som en tok; men snart får han annat att tänka på. Systern kommöör; brodern stängs in; den gamle utlägger all sin fintlighet, drillar och krånglar, så att flickan anser honom förryckt; slutligen anar hon oråd, rycker upp dörren och faller i brodrens armar. Nya uppträden af glädjens öfvermått! Derpå slå sig de tre tillsamman och förbereda fästmön; men här låter författarinnan med fin takt öfverraskningen föregå utom scenen. Slutligen konspirera alla fyra tillsamman uppå att förbereda modren. Det föregående är ett lekverk i jemförelse dermed, ty henne hotar glädjen att ofelbart döda. Dessa scener äro ypperligt tänkta och utförda. Hvilken väfnad af välmenta dikter man spinner kring den arma modren, för att först låta skimra för henne en gnista af hopp och sedan låta hoppet klarna till visshet! Men sådana känslor låta aldrig väcka och stegra sig efter matematiska progressioner. Modershjertat korsar alla beräkningar. De sammansvurne märka till sin förskräckelse, att modren, skarpsynt såsom endast en moder kan vara, genomskådar dem förr än de beräknat, och de söka nu godgöra detta genom nya dikter, ämnade att betaga henne en förtidig visshet. Hvilken strid utaf känslor, blandad med det förträffligt komiska hos ljugare, som icke duga att ljuga! Fåfänga bli likväl dessa oskyldiga intriger; en moder väger icke möjligheter för eller emot; hon dömer efter en inre visshet, ovilkorligt, omedelbart, och hon misstager sig sällan deri. Så inträffar det äfven nu; man kan icke bedraga denna mor, hon sliter med växande häftighet sönder det nät af förevändningar man upprest omkring henne, hon upptäcker sin son och faller afdånad i hans armar. Dock — krisen är öfverstånden; glädjens fara är förbi, och nu är det den, som återgifver henne lifvet. Ailt blir godt. Men det bästa och vackraste kommer till sist. Denna samma mor, som i höjden af sin sorg vågat anklaga försynen, hon böjer sig nu, i höjden af sin sällhet, för Guds mäktiga hand, ångrande, ödmjuk, nära tillintetgjord i känslan af hans outsägliga nåd. Man kan lätt föreställa sig, att ett sådant stycke måste göra en djup effekt, då det på theatre frangais återgifves af den franska sceoens yppersta artister, liksom man äfven af denna expose finner, att ett dylikt stycke, der handlingen är så godt som ingen och der det hufvudsakligen gäller att göra fruktbärande fina psykologiska iakttagelser samt att låta en inre verld af kämpande tankar och känslor framskymta i det yttre, icke särdeles lämpar sig för att spelas af elever. Då man inser de stora svårigheterna i detta hänseende, måste det erkännas, att de elever, som uppträdde i detta stycke, förtjena allt beröm derföre att de sökte göra detsamma i någon mån njutbart, samt att deras studier och bemödanden göra elevskolan och dess föreståndare heder. I de fyra, fem första scenerna talade emellertid alla de spelande för lågt och då la Grippe regerade i salongen och der åstadkom ständiga hostningar, gick hela första delen af stycket, som innehåller en exposå, ämnad att sätta åskådaren in uti situationen, nästan helt och hållet förlorad, hvilket inverkade så mycket ofördelaktigare, som man väl märkte tårar och snyftningar hos samtliga de agerande, men alls icke erfor hvarom fråga var. Att för öfrigt begära, det elever i ett sådant stycke som detta skulle kunna iakttaga den kanstnärliga maderationen och akta cs för att