Aftonbladet – 7 december 1857, sida 1

störtandet af en karl, som hon icke genast igenkände. Då Lars Abram förtviflad vände sig ifrån den stängda dörren, tyckte han att Julia var blek och hade ett uttryck af vrede och sorgsenhet i sitt ansigte, som han aldrig trott henne kunna antaga. Bragt till det yttersta genom denna vredgade blick, kände den annars så försagde ynglingen hastigt en kraft och en förmåga att urskulda sig, som han aldrig drömt om: Han gick fram till Julia, väl något rodnande och stammande i början, men allt som han talade fingo hans ord en vältalighet och en värma, som helt och hållet afväpnade henne. Gud vet hvad han sade i sitt hjertas ångest öfver att med.sin närvaro hafva förolämpat en, för hvilken han hade den högsta vördnad i verlden; men troligt är att blick och ton talade lika mycket till hans fördel, och kanske också att den unga flickans eget hjerta understödde hans försvar; nog af, Julia, som med ena handen sammanhöll sinuppknäppta blus, räckte honom den andra med det ljufvaste leende och den mest förlåtande blick. Den hänryckte studenten, helt och hållet kommen ur sin vanliga rol, tryckte hennes band till sina läppar och qvarhöll den några ögonblick. ck! dessa ögonblick voro buketten af Lars Abrams ungdomslycka, en blixt som med sitt brännande ljus träffade hans hjerta och lemnade det som en askhög. Högljudda röster, som närmade sig badhuset, kommo Julia att spritta till och draga sin nand tillbaka. Min Gud, hur skall ni nu komma härfrån! Lotta stängde dörren och ingen annan itväg -fins! utropade hon-med den yttersta ingslan. Julia hade rätt. Ingen utväg fans. Lars Abram skakade i sin förtviflan och ifver det ega tyget, som på alla sidor höll honom fånsen; utan att sönderskära det fans. intet sätt tt komma derifrån. Till och med bassinen, vars träspjelor i vattnet Bingo-ända ned till vottnen, lemnade intet tillfälle till flykt.