Aftonbladet – 7 december 1857, sida 1

röst, som var honom allt för kär atticke finna vägtill hans begrepp, väckte honom till mera medvetande. Det var Julia som högtyttrade: Stäng dörren, men skynda dig tillbaka och tag min schal med, som jag glömde. Jag -kommer strax, sade Lotta utanför, och skyndade i detsamma bort. Julia drog undan gårdinen för den motsatta soffan och satte sig ned, under det Hon spände upp skärpet, som sammanhöll den tunna blus af musslin, hvilken hon bar. Den olycklige: Lars Abram, hvars kontenans och dygd ödet tycktes vilja sätta på det mest farliga. prof i verlden, kunde icke genast.uppfatta-sin ställning. Visst hade han ögonen öppna, och visst hade han med. ens blifvit fullkomligt nykter, men han visste likväl icke om han drömde eller var vaken. Han tyckte sig, likt den österländske prinsen i sagan, af någon beställsam få blifvit sofvande förd genom luften och nedlagd midt i famnen på sna tankars föremål. Hans tankar stodo alldeles stilla, och med byarje ögonblick blef likväl hans ställning mera brydsam, ty Julia, som naturligtvis trodde sig fullkomligt ensam, fästade småsjungande upp sitt vackra hår framför spegeln och beredde sig sedan att lösa upp sina skoband. .Gardinen, som dolde Lars Abram der han låg, slöt ej så tätt intill väggen, att han icke kunde iakttaga alla dessa oroande preliminärer, ehuru hon, som icke anade n igonting, omöjligt kunde märka de ögon som, sanningen att säga, med långt mera ängslan än förtjusning hvilade på henne. Julia satte upp sin dilla fot på soffkanten, det var intet ögonblick att: förlora, i det nästa skulle han kanske aldrig kunna erhålla hennes förlåtelse. En förtviflad ansträngning reste upp hans tunga hufvud, stälde honom på fötterna och kom henom att rusa till dörren. Men, 0 ve! dörren var låst utanför; de voro instängda. Den förskräckta fickan hade uppgifvitett rop af öfverraskning, vid det oförmodade fram