Aftonbladet – 7 december 1857, sida 1

Lars Abram, som aldrig haft mindre behof af sina vänner än nu, reste likväl in, och i återseendets glädje rumlades naturligtvis-om rätt: tappert; och han återvände först andra morgonen. Men informatorn var olustig och tung i Hufvudet, läsningen ville icke gå och de;:båda: gossarne fingo till sin förtjusning lof i god tid. För att friska upp sig ämnade Lars. Abram å och bada, men. nedkommen i parken känechan sig må förfärligt illa. . Champagnen, som han druckit alltför obetänksamt, verkade nu i all sin kraft och förvirrade helt och hållet: hans; hjerna. . I ett slags. medvetslöst tillstånd gick han framåt och kom lyckligt Hed till stranden af sjön, men i stället att vika af åt höger för att. komma bakom en lång utskjutande udde, der han och gossarne brukade öfva sig i simning, gick han åt motsatta sidan, der ett litet elegant badhus för damerna fans. Fasthållande sin ide att bada, men föröfrigt utan förmåga att reda sina tankar, går han dit, finner dörren olåst och går in. Denna lilla flytande bassin, öfvertäckt af randig väf, som ansågs som ed fullkomligt fridlyst helgedom, hade Lars Abram knapt sett på närmare håll förut, och nu var han alldeles urståndsatt att göra några reflexioner deröfver. E bg Två små mjuka soffor, dolda af till hälften föredragna gardiner, stodo på ömse sidor den yttre afdelningen som begagnades till toilettrumi, och på en af dessa soffor nedsjönk Lars Abram; hvars ben icke längre ville bära honom. Värmen inom väfväggarne och vattnets enformiga plaskande förenade sig att ögonblickligen försänka honom i den djupaste sömn, som någonsin fallit öfver en af champagneånga förvirrad students ögon. Han visste icke hur länge han legat här, då han ännu, halfsofvande hörde -glädtiga röster tätt invid sig. Han Körde, men fattade ännu ingenting, då några ord uttalade af en