Aftonbladet – 7 december 1857, sida 1

Han fröktade ständigt att röja sin Hemlighet och väcka åtlöje och misshag dermed, och: genom denna oupphörliga fuklan, som gjorde honom onaturlig, tafatt och rodnande vidminsta anledning, röjde han den just så mycket mer. Aldrig kunde han ru som förr njuta af stillheten att gå vid Julias sida, då de promenerade,..ty han. skyndade sig genast att komma så långt ifrån henne som möjligt. Och alla dessa tillfälliga små oskyldiga sammanträffanden i ord; i blickar och yidrörande, hvilka för den som älskar äro af så mycken vigt, som förr utgjort hela det hemliga behaget af.hanslif —-allt.detta bemödade han sig nu med den ängsligaste oro att undvika. Med ett ord, den arme informatorns lif var alldeles förbittradt på samma gång hans kärlek: för hvarje dag tilltog i styrka trots alla hans vackra bemödanden. e ; Hundra gånger hade han fördömt den dlyckliga häpenhet, vid Lottas oväntade beskyllning, som Kom honom att stå tigande och rörlig och -derigenom fullkomligt bekräfta deny då .det likväl. varit den lättaste sak i verlden att med en-smula presence, dsprit och mod. förjaga hennes misstankar och rädda den hemlighet, som för honom var hans lif, och somrnu vari hennes våld. Presence dsprit och möod;.se der de tvänne egenskaper, som den glade Ernst-så ofta lofordat.på samma gång han tadlat Lars Abrams fördömda misstroende till sig sjelf; men dessa båda dygder, som så lätt förvandlas till. fel, måste vara medfödda, de läras aldrig, suckade Lars Abram, under det han med, visshet kände, att vid alla likadana till-fällen i hans lif skulle han komma att handla -på alldeles lika sätt. Sommaren var emellertid nästan förbi. Man var i September månad, då Lars Abram en dag med postbudet fick en biljett ifrån Ernst, som tillika med en annan af hans Upsalavänner var i den närbelägna staden, på resa till den sistnämdes föräldrar, och båda önskade lifligt att råka honom.