obeqväm hvilobädd för hennes något tunga och feta lekamen, och hon började tröttna vid sin orörliga ställning. Hon förde åter undan löfven och lutade sig framåt, för att se hvad han gjorde för att kunna vara så döf. Lars Abram hade satt sig ned. Hon såg hans ansigte i profil, och ett uttryck deri; som bon aldrig förr sett, ett uttryck af-rörelse och hänryckning, hon trodde sig till och med. se hans öga fuktigt. Han hade hört henne. Derom var intet tvifyvel. Deraf denna rörelse, ; denna drömmande blick, denna lyssnande ställning. : Lotta lade sig ned igenstillslöt ögonen, och utropade i sin förtjusning och ifver, med en röst, som blef något mera högljudd än hon ämnat: Älskade Lars Abram! Ett hastigt prassel i grenarne bakom henne vittnade också att hon denna gången blifvit hörd. Lars Abram spratt till helt förskräckt, och skyndade sig att gömma under västen någonting som han höll i handen, steg upp på trädstammen, och stack hufvudet genom löfväggen för att-se hvad det: var. otta iakttog med yttersta uppmärksamhet alla. hans rörelser, oaktadt sina. slutna ögon, och upprepade ännu-eu gång, och mera ömt: vÄlskade Lars Abram ! Om den stackars ynglingen blifvit förskräckt. då han först blef väckt ur sina tankar, så minskades icke denna förskräckelse och förvåning, då han såg Lotta utsträckt på gungbrädet, och i denna obeqväma och löjliga ställning uttala en kärleksförklaring, söm han var. långt ifrån att drömma OR (Forts följer.)