Aftonbladet – 4 december 1857, sida 1

Grinden smällde igen, och den lilla hästen tycktes få nytt lif, då han kommit innanför, ty det bar af i raskt traf framåt. Förtjust att slippa dammet och sölskenet, ty vägen här var icke så mycket körd, och hänryckt af skogens svalka och skugga, som omgaf honom allt mer ju längre han kom, märkte han icke att vägen blef allt smalare och slutligen nästan förlorade sig, så att endast tvenne hjulspår på den fina gräsmattan antydde hvar den fanns. Den stackars ynglingen instängd i sin trånga kammares qvalm, bland sina dammiga böcker, ansträngande sin hjerna för att plugga dit alla dessa torra formlösa begrepp, hvilka han sjelf ansåg lika nödvändiga för sitt anseende och sin framgång i verlden, som tron för sin salighet, insöp nu den friska luften med en känsla af frihet och glädje, som liknade den lössläppta fogelns. Glömmande filosofiens alla hårklyfverier, dessa tankens konstiga gymnastiska vridningar och luftsprång, som låta oss på samma gång beundra andens kraft och förödmjukas af dess svaghet, hänföras af dess skarpsinnighet och nedslås af dess vanmakt i försöken att finna sanningen, tyckte han nu med ens, att alla dessa spetsfundigheter, som han så ängsligt och ifrigt sökt att fatta, som han tillagt så mycken vigt, på hvilken han grubblat så många nätter, i detta ögonblick föllo ihop som en stofthög. bd Foglarnes sång, liljans ljufva doft, som uppfylde den milda svala luften och täflade med lukten af barrträdens unga skott, solstrålarne som silade sig fram mellan löfven och lyste på den fuktiga massan, himlens blå duk,som hvälfde sig öfver trädtopparne, qvällens stillhet och enslighet, allt verkade i detta ögon blick så öfverväldigande, så häftigt på Lars Abrams sinne, att han släppte tömmarne och ovilkorligt sammanknäppte händerna,