Aftonbladet – 4 december 1857, sida 1

I tri Ae att målet derför, brukspatron B:s egendom, är endast en mil aflägsen derifrån. Man har spänt en liten fet gul häst för en kärra med fjedersäte och flyttat kappsäcken deruti. Hållkarlen kommer med dagboken, och frågar då han hört hvart skjutsen går, om icke herrn skulle kunna köra sjelf, ty Petter Janssons pojke som skulle skjutsa är sjuk, och Ollex, som om en qvarts timme skall skjutsa till nästa gästgifvargård, kunde då i sannvänna taga hästen och kärran tillbaka, efter han ändock måste fara alldeles förbi. Vägen går rakt fram, som jag sagt, herm behöfver icke vika af mer än en enda gång vid milstolpen till venster, ropar hållkarlen sedan Lars Abram fattat tömmarne och gifvit hästen en liten uppmuntrande smäll, I början gick landsvägen genom långa gärden. Solen baddade hett och dammet, som af ingen vindflägt bortfördes, var nära att qväfva den stackars studenten, som nu gjorde sin första egentliga utflygt i -verlden. Fåfängt manade han -på den lilla feta och tröga hästen, hvilken vände på sin ståndmahn och lade öronen bakåt, utan att påskynda sitt korta guppande lunk, vid de de temligen milda uppmaningar den beskedlige Lars Abrams goda hjerta tillät honom använda. Ändtligen delade vägen sig. En grind på ena sidan och ett litet stenrös med en trästolpe midt uti tycktes antyda, att det var här som han borde taga af till venster. Lars Abram hoppade ur, öppnade grinden, men besinnade sig likväl ännu en gång, ty denna träpåle var då egentligen ingen milstolpe, men denna väg hade någonting så inbjudande och skuggrikt, h lkarlen hade ju sagt att ingen annan väg till venster fanns, det måste vara den rätta,