Aftonbladet – 4 december 1857, sida 1

—— LL Du kan lita på mig. Jag vet det. Men hvad har du der? Har skräddaren redan varit här? Nej, det är ifrån min mor, Jag vet hvad hon har knogat och sparat och nekat sig sjelf allt för att ge mig det här, sade Lars Abram rörd och upptog en nötbrun klädesmössa af en särdeles egendomlig fason, ett prof på modrens mera djerfva än Iyckade färdighet, som låg ibland andra saker i ett pakett, som han. nyss fått. Hur dags reser du? Du glömmer väl icke vår lilla sexa, jag kommer och hemtar dig klockan fyra. Haf allt klart då, så sätter du dig på kärran sedan med ens. Ernst gick, och Lars Abram mumlade för sig sjelf: Han är lycklig han, under det han plockade fram sin tarfliga garderob ur de skefva och spruckna lådorna i en gammal dragkista och började packa ned den i en barnött skälskinnskappsäck, TT Det är dagen derpå på eftermiddagen. Lars. Abram, som åkt nästan hela natten och blott sofvit ett par timmar, har oaktadt kärrans skakning tagit sig en rätt grundlig lur och vaknar först då hästen stannar och skjutspojkon hoppar ur. an ser sig omkring helt yrvaken och vet i början icke hvar hän är; en frånspända vagnar, gnäggande hästar, pratande och svärjande bönder och grymtande svin, hvilkas närångna förtrolighet visär deras vana vid sällskapslifvets behag, damm och båss och slutligen den höga otrefliga gula träbygningen, med sina röda ruckliga flyglar, tingshuset på ira sidan landsvägen, fattigbössan och trän med u ningar om afståndet till alla 18Ue vargårdar, allt säger honom snart att han lyckligen i 4 fill den sista af dessa otrefliga ställen under sin resa, Och U gi