Aftonbladet – 4 december 1857, sida 1

tankarne hos dessa gamla krångelmakare. Det vissa är att mitt väsende eger en stark frändskap till glädjen och en stark motvilja för ledsnad och sura miner; att jag gjort mig till regel att med god min foga mig uti ohjelpliga omständigheter och söka finna någon fördel äfven I de vidrigaste; aldrig stångas med verlden och dess obehag, och spräcka hufvudet dervid, utan retirera som Alexander för Napoleon, och icke låta fienden få hugg på mig. , Men det fins likväl sorger, som man icke slingrar sig undan, som gripa dig med jernhand när de komma, kasta dig i stoftet och krossa dig. Du har rätt... för dessa ännu okända storheter bugar jag mig i ödmjukhet, men Jag talar icke om dom det är om vissa menniskors envishet att måla allt i svart, att genom sitt sätt att uppfatta verlden, skärpa hvarje ledsamhet, till och med skapa dem, att ständigt gå mulna och tårögda genom lifvet och ålägga sig i tid och otid penitensen af en andlig tagelskjorta, som åtminstone gör dem tråkiga för: sina vänner., Och härmed menar du mig), sade Lars Abram leende, men tro mig, ingen går ifrån :;sin natur... lär kråkan att sjunga som mnäktergalen, om du kan., Ah bahl Menniskorna äro inga kråkor, men låt oss icke mera tala härom ... du reser nu och ruskar upp dig en smula på landet, och det är då väl, roa dig blott bra, och hitta icke på en hop ledsamma pligter i ditt nya kall... men se här pengarne hvarom vi talte. I. Åh verkligen! Du har lyckats. . så fo Jag får något af min blifvande lön, så skic kar jag dem, var på. I Ja gör det, ty punktlighet är, som du vet, vår enda rekommendation, och jag skulle icke ; Våga riskera den för någon annan än dig.