det tillhör; professor Dahlmans skola att åtei hvitmena ihop. Allt detta är ofantligt natuligt, men det ges dock ett som är ännu näturligare, det att den, hvilken verkligen en gång eger en dylik skatt som Slesvig, och eger den med så goda åtkomsthandlingar söm Dånmark, att han — den icke lemnar den ifrån 8ig. en man behöfver icke lemna sin egendom ifrån sig;och man kan mista den ändå; man låter narra den ifrån sig. Under diverse skäligen melankoliska funderingar öfver detta senast antydda tema, hvilka sjölfmant trängde sig på mig, medan jag ännu betraktade :det slesvigska landet der midt emot, rullade jag in i Kolding, der jag nu på ett temligen dåligt värdshus afslutar i min dagbok dessa. anteckningar öfver färden scdan i går. (Foörts.)